#WCD2014

Jag skrev ju lite fel.

Det är ju Världs Cancer Dagen idag. Inget annat.

Bedrövligt att det skall behövas, men en nödvändighet.

Att vi i Sverige, som fortfarande slår oss på bröstet över att vi har en av världens bästa cancer-behandlings-resultat-vård, men ändå dör 4 500 människor varje år.

Och att du överlever får inte ha med tur att göra, det har jag ju sagt så många gånger. 

Men 2014 och det är fortfarande beroende på parametrar du inte kan på verka, om du får den vård du behöver. Det beror på tur säger jag.

Men konkret beror det bland annat på, vilken ort du bor på, vad du har för utbildning, etnisk tillhörighet, ålder och vad du har för symptom (cancer-sort).

Som rysk-roulette,

En skön snubber (politiker) pratade om att man borde förbjuda rökning och all form av tobak med tanke på att lungcancer ökar, (med hur många procent som helst) om man röker.  Jag tror att det är Nya Zeeland som enda land i världen, som vågat gå emot tobaksindustrin och förbjudit rökning.

Så jag hängde hela eftermiddagen på Berns. Lyssnade, minglade och fotade. Lokalerna är urtjusiga :-) 

(men såg det verkligen ut så, när jag var där på Guldbagge Galan förra året :-))

Men jag blir ju samtidigt arg. Orolig och förbannad. 

Att vi pratar om så grundläggande saker, som att alla har rätt till en kontakt-sjuksköterska. (har aldrig sett röken av någon), att alla har rätt till ett rehabilitering-program. 

Enkla grejer som inte skulle kosta samhället några pengar (förtjänsten blir ju att sjuka återhämtar sig snabbare) och som skulle få människor att må så mycket bättre. 

Alltså, vi måste ju prata om det här. Eftersom det fortfarande är ett problem. Men jag tycker nog att vi borde kommit längre... 2014 liksom

Vilket som, vilken dag. Berättar mer i morgon!!!

Skall slumra lite på tåget nu, hemma halv tolv... puh

Berns idag!!

Tackar Casey för all kärleksfull förståelse och all god pizza!

Härliga fredag.
Men det konstiga är, att det känns som en måndag. Eller en tisdag.
Antagligen för att jag inte tränat så mycket som jag velat den här veckan.
Missade ju min GRC-löp-träning i tisdags.
När jag fick min svacka (om det nu var allergi eller förkylning) så ändrade jag faktiskt en fotografering.
För jag fick inte ihop stressen.
Vilken stress???
JAG?
Den mest stress-tåliga fotografen ever :-))
Jag var fotografen som kunde köra 8 bröllop på en dag! (att jag sedan var utslagen i två dagar var ett enkelt pris att betala, Åh jag tog faktiskt några av mina bästa bröllopsbilder, de där galna lördagarna på 90-talet. Farsan körde mig och jag hoppade in och ut ur bilen som en besatt :-))
Men nu....
Alltså livet går på ett sätt, väldigt snabbt. Men samtidigt så måste jag lära  mig att leva i slow-motion, som en åldring.
Och det är inget jag väljer, det är inget jag gillar.
Men absolut nödvändigt. Och det konstiga är. Att det gäller inte allt.
Det gäller inte särskilt vis saker som är jobbiga eller svåra eller stressfulla. För det otippade är, att det kan vara små saker, som bara råkar hamna lite tight. Eller ni vet när man skall ringa ett jobbigt telefonsamtal, eller öppna något otäckt brunt kuvert eller göra något som känns otrevligt.
Så kan jag känna av det, även om det är en enkel grej.
Och det som komplicerar det hela, är ju att man själv inte förstår. Och det gör ju att man kanske framstår som helt rörig och ostrukturerad.
Den som har störta, största förståelsen alla kategorier, för mig och min nya personlighet är min älskade Casey.
Hon är en fena på att läsa av och känna in. Ge en kram eller bara avleda mina vilsna tankar.
Fan va du e grym Casey!!!!! Du är min hjältinna!!

Åh det är ju fredag. Som sagt. Och vad som helst kan hända (jag hoppar i säng inom 10 minuter :-))
Men ni andra, kör järnet och se upp för min lilla-syster-yster :-)
Hon är "utsläppt" från de djupa smålands-skogarna och jag kan bara ana att hon kanske kan vara lite ystrare än vanligt :-)))

Pizza  tajm!!! Thada så fin pizza  deg :-)) Men så har ju Casey sprungit väldigt snabbt hem i från Farellis där vi köpte lite deg. Ingen av de vanliga svenne-banan pizzeriorna i vårt kvarter ville sälja "bara" deg. Det stod ju inte mellan deg eller pizza :-) Det stod ju mellan översaltad pizza-deg från Hemköp eller färskbakad pizza-degfrån en pizzeria :-)

Matbilder från iPhonen blir sällan bra :-) Men tomatsås med massor av kryddor och vitlök är grunden. Och så massor av goda grejer + champinjoner skall man ha!!!

Massor av ost skall man så klart toppa pizzan med!! Och lite (ganska mycket) mozarella ovan på allt!!

Bästa pizzan vi gjort i det här hushållet. Tack till Casey och Farellis säger jag!!

Gyncancerdagen närmar sig igen!!

Tack för alla återkoppling på senaste inlägget!!!!!
Skönt att att veta att man inte är ensam :-))
Och som om någon läst mina tankar (på tal om gyn) så skall jag vara med på Gyncancerdagen i Stockholm på tisdag.
Jag skall vara med som fotograf. Och jag ser verkligen fram emot att höra hur det går med nollvisionen.
Den som Nätverket mot gynekologisk cancer har som led ord. Att "ingen skall behöva dö i gynekologisk cancer".
Genom tidig upptäckt!!!!
Som att kalla kvinnor oftare på undersökningar, tidigare, gratis och oftare!!!!!

Och även den här veckan bara rusade iväg. Inte någon direkt träning men inte sämre heller. Så kanske är det allergin som spökar och ingen seg förkylning :-))

Åh så har jag gjort något stort (stort i min lilla värld) jag var ute på världens snabbaste ärende, utan peruken!!!
Men med mössa långt nerdragen, och huva över hela huvudet. och halsduk upp över hakan. Och så var det mörkt ute.
Jag småsprang till Vasaplatsen och hälsokost. Och köpte världens största förpackning med Silicea.
För att håret skall börja växa.
Vet är ärligen inte hur jag skall göra.
Håret verkar för långt för peruk, för det sticker lite ovärdigt ut på sidorna när peruk håret blivit gammalt och tovar sig.
Men att gå ut med kort svart hår? -Nja.... Men ovärdig med spretande hår under peruken? -Nja...
Köpa en ny peruk? -Nja.....
Jag har nog haft någon slags tanke att håret skulle växa mycket, mycket snabbare. Och så är det bara kort och kort och kort....
Nåväl. Jag lever och är ju med här. Och håret växer ju iallafall åt rätt håll :-))

Trosorna runt halsen för ett bättre sexliv?

Visst kan jag erkänna att det var stundens ingivelse och några glas vin, med skönaste sällskapet som fick mig att vira mina födelsedags-present-trosor runt halsen och fråga på FB "om jag fick ligga" :-))

Det är ju inte riktigt jag. Att bli vin-tokig och lägga ut kommentarer på fejjan som känns pinsamma och ogenomtänkta, dagen efter.
Men det fanns faktiskt en baktanke (förutom att få ligga då :-))) med den kommentaren. (Jag ångrar inget!!)
För jag har fått så många mail och pratat med så många andra ex-cancriga.
Om hur djävla härligt det är att leva. Och hur tacksamma vi är att få vara med. Så klart.

MEN...
...nu skall vi ju leva ett "vanligt" liv. Med vanliga, friska människor.
Och då kan det bli lite... konstigt.
För jag undrar, kära läkare, ansvariga inom sjukvården och kanske även försäkringskassan, psykologer och ni bloggläsare, om sex räknas in, som en del av god livskvalité?
Eller är sex bara lyx, överflöd och kanske pricken över i´et, om man har tur?

Jag har alltid tänkt att man själv äger sin rätt, att sexa hur man vill.
Att det är upp till var och en, hur ens sexliv ser ut. Om det fungerar kasst, okej eller dj-a bra :-)
(nu pratar jag bara om vanligt svene-banan sex, inte våldtäkter, utnyttjande och övergrepp)

Men med min egna nya erfarenhet, som ex-gyn-cancrig. Och alla andra jag pratat och mailat med, så känns det som sex, prioriteras väldigt, väldigt långt ner på listan.
På det som kallas livskvalité, för en ex-cancrig.

Antingen är sexlivet förstört för att du upplevt ett trauma. Eller av starka cellgifter som förstör känseln och bryter nervtrådar, eller strålning. Som kanske strålar sönder hela underlivet. eller för att du är opererad och på sätt och vis stympad. Eller för att din cancer är hormonkänslig och du får äta tabletter för att försätta kroppen i klimakteriet. Med allt vad det innebär.

För efter att sjukvården räddat livet på oss, så börjar ju en annan resa. Ni ex-cancriga nickar säkert instämmande.
För nu skall vi ju leva bland vanliga människor. Nu kan vi inte gömma oss längre.
Även om det skaver på både insidan och utsidan.
För vi skall jobba, träna och fostra barn. Gå ut med hunden och handla mat. Och så skall vi ligga.
Med våra nya kroppar, och kanske sorgsna själar.
Vare sig det är med sin välkände man eller en ny stjärna på dejting himmeln. Så är det svårt,  på olika sätt.
För det är inte lätt att erkänna att man inte vågar prova, eller att det känns konstigt. Eller att det gör ont. Även om man vill.
Och om inte ens sjukvården eller rehabiliteringen vågar prata om det, så vågar ju ingen annan göra det heller.
Så därför valde jag att vira mina fina, nya födelsedags-present-trosor som tjejerna gav mig där vid bardisken, runt halsen och skriva på FB. får jag ligga nu...
För jag tänker att (även om några kanske tycker att jag är knäpp efter det här). Så om jag skriver något, så läser du. Och då börjar du tänka en tanke, som du kanske berättar för någon annan, och så kanske det fortsätter vidare.
Tills vi vågar prata om, hur det är att inte ha sex. Fast man vill.
Eller så slutar det med att jag fortfarande står med mina födelsedags-trosor runt huvudet och frågar... :-)))) LOL

Tack sötaste Elisabeth, Mia och Cosima för min fina present. Och tack för bilden vackraste Elisabeth!!!!!!

Projektet på väg framåt!

Jag tror jag är hemma. När det gäller projektet.

Jag har ju svajat lite. Tappat fart och styrning. 

Kanske inte så konstigt, när det hänt så mycket annat roligt. Och kanske för att det tar tid att bearbeta. Och att göra klart är nog att bearbeta, så därför måste jag ju slutföra den här otroliga (tycker jag :-)) idén jag fick förra hösten.

Och alla vackra modeller som jag fått äran att föreviga. Som svarat på alla tusen frågor jag haft och poserat med aldrig sinande tålamod :-))

Vi måste ju avsluta vår del i den här resan mot ökad förståelse och insikt i hur vi har det. Vi i Cancer-Branschen.

Så jag jobbade fram till 21.00 med att skriva, välja bilder och tänka :-)

Så nu är jag såååå trött, sååå sömnig.

Gjorde en rejäl omgång med färskpressad juice för att bromsa den där lilla, lilla känslan av halsont som dök upp. Hmmm inte bra. Jag och GB skall ju prova medicinsk yoga i morgon. Undrar om det är bra mot halsont :-))

kram och sov gott!!

Mia, jag, Cosima och min finaste Elisabeth. Följde med dem till Barabicu (?) rätt nice ställe. Och många sköna människor. Men 21.00 var jag ju redan hemma och somnade med kläderna på i soffan (skulle ju bara hem och äta och sedan gå ut igen. Och det är som vanligt en ovanligt knasig idé att gå hem emellan,  men i lördags kändes det ju rätt smart :-))

Min sötaste granne och jag åt middag på Caleo, sedan skulle vi ut. Liskom ut på stan. men vi var nog hopplöst fel ute. hahahaha, tur att vi kunde roa oss själva med en tur till världens bästa ställe (nästan i allafall) Hotel Costes i Paris :-)

En birthday-weekend helt enkelt :-))

Vilken helg det blev.
Tack alla som var en del av den. Berättar lite mer i morgon.
Men måste ju samla ihop lite bilder först. Det blir ju liksom roligare då :-)
För er som inte var med, en bild säger ju (tyvärr:-)  ibland mer än 1000 ord :-)))))

Kung på natten betyder ju att man måste vara kung på dagen. :-) Och det var jag idag.
Bokföring och redigering av bilder fram till fem, för att sedan köra 75 minuter yoga på Sats.
Sedan tog orken slut. Men finaste Casey och Am stod vid spriten, så när jag kom hem från gymmet hade de gjort Qesadillas. Sååååååå goda.
Som att vara i Mexico igen :-)
Och dessa söta två, har ju tisslat och tasslat hela veckan. Smugit ner i studion och varit borta i flera timmar.
Och idag var de klara!
 Jag fick en bok. Om mig och mitt år.
En alldeles egen ego-boost bok. Om mig och mig och mig :-))
Jag blev så rörd att jag bara grät. Det var bilder från bloggen, blandat med teckningar, glada tillrop och massor av kärlek.
På sista sidan hade var och en skrivit ett stycke till mig. Am på engelska och Casey på svenska.
Så när jag känner mig ledsen, liten och ensam så vet jag var jag skall läsa :-)
Tack älskade ungar!!!!!

Att bara fylla år och få bli äldre! Sååå härligt :-)))

Så var det då en födelsedag!
Så skönt. Att få bli äldre!
Även om jag inte vill, att någon skall se, att jag åldras (jag ser det tydligt efter cellgifter :-)) så vill jag faktiskt bli äldre!!
Jag vill fan bli skit gammal.
Jag vill inte bli gamlig eller trött. Men gammal!!!
Som GB sa på vår skumpa-fyllda lång lunch på Lipp idag.
Man vill bli gammal, men inte bitter.
Så sant, så sant. Vi skall bli gamla och sköna. Göra handtryck och garva. Vi skall träna och hålla oss glada. Och INTE bli BITTRA.
Vi skall leva och köra järnet. Och vara oss själva.
Så tack Mimmi, Casey, Americk, Mikael, GB och Victor och Anna. För en helt underbar födelsedag.
Tack. För alla hälsningar från er andra.
Tack för att jag får bli äldre. Tack livet.
Fan nu kör vi!!!

Saknar min Mogge och Rikard!! Bilden är från Mexico i höstas. Saknar att ni inte är med! Men vi ses snart!
Puss o kram till alla jag känner i PV!!!

Föreläsning på Park Hotels

Vaknade med fjärilar i magen!!
Så klart.
Tack för alla hejar-rop. Och för all respons på gårdagens inlägg.
Så då var det dags att hålla  ytterligare en föreläsning i Cancer-Branschen. För Fond & Finans event, Benivent hade samlat till liten lunch-grej.
Rätt nice och massor av trevliga människor.
Rummet var jätte litet och alla satt så nära mig... att det gjorde att jag blev jätte... nervös, eller pirrig.
Men plötsligt var så var det min tur och inte en chans att smita ut :-))
Och jag hoppas så, att någon lyder någon av mina uppmaningar.
Ni vet det där om att sola med måtta, sexa med kondom och inte röka och gå på alla undersökningar man blir kallad till.
Alla såg väldigt tysta och allvarliga ut. Vilket gjorde mig lite osäker på om jag verkligen var rätt person, på rätt ställe.
Men historien är ju inte på hittad, det är ju mitt liv. Så som det var/är. Och så som jag vill jobba framåt. Att göra skillnad.
Så nog var jag lite betänksam när jag klev av.
Men Anna menade att det är för att man lyssnar så intensivt och för att man börjar tänka på sitt egna liv.
Ja, hoppas verkligen att jag inte tog i för mycket. Men jag vill ju samtidigt vara lite, lite jobbig :-))
Så att alla förstår att det är på allvar. Att det är på liv och död. Men mest bara liv. Och att vi gör det här för att livet skall bli bättre för många, många fler!
Men det konstiga är, att när jag stod där framför alla, och säger ordet cancer. Så gör det fan ont i magen.
Även om man vill låta stursk så är jag nog rätt liten i vissa lägen :-))
Men nu skall vi fira min sista dag som 37 år, med en liten middag på Caleo. (man räknar ju bort ett år per cellgiftsbehandling, vet inte riktigt hur Casey fick det till 37 år, men som sagt. Jag är inte så knusslig när det gäller ålder hahahaha :-)))
love u all
xoxoxo

Am var med som support och som filmare :-)) Anna var så klart också med, men gömde sig för kameran :-))

Har inte hunnit ta fram ånga "riktiga" bilder. (sorry Johan B :-)) Men här är jag live i allafall :-))
Peruken var ju helt vild såg jag sedan efteråt. Tack Anna för att du inte sa något, typ LOL :-)))

makt - ansvar - skuld

Jag kan inte låta bli att nämna igen, hur bra det känns att prata med någon :-)
Som om jag hade ett inre tryck, som nu sakta får pysa ut.
Att få gråta och säga precis vad man vill. Utan att behöva förklara sig. Eller försvara sig.
Kroppen är en fantastisk skapelse. Det visste jag ju innan, men rätt knasig också. Som sparar på massor av tankar. Fast tankarna på något sätt, sätter sig i musklerna.

Två necessärer är på väg ut, till förhoppningsvis två lite gladare, kämpar!!

Jag blir så glad av alla mail jag får. Det gör mig väldigt, väldigt tacksam.
Att få dela tankar och livshistorier med okända människor. Som känns som mina vänner.
För jag vet att jag har haft tur. En väldigt stor tur. Med tidig upptäckt.
Och att få en "egen" Magnus.
Som trots mina protester, såg till att jag blev undersökt och opererad, inom loppet av 4 veckor.
För en del av brev-vänner skriver sakligt, om hur deras resa varit. Och det gör mig gråtfärdig att veta hur en del människor i Sverige 2014, blir behandlade.
Hur ingen tar dem på allvar. Att väntetiderna är enormt långa. Att läkare har prestige och inte ser till patientens bästa. Att man inte får mediciner som man behöver. Listan kan göras lång.
Att så många måste slita så hårt, för att göra sin röst hörd.
Jag minns hur min mamma slogs för sin rätt, på Borås Lasarett. Där ingen tog hennes oro eller problem på allvar.
När de väl lyssnade på henne och hon tjatat sig till en röntgen. Så var det två år försent.
Cancern hade spridit sig.
Detta var 1989. Och man kan ju tänka, att så var det, på den tiden.
Men det hemska är, att det ser exakt likadant ut idag. Och nu lever vi i 2014.
Så kampen får inte tystna.
Vi som överlever måste hjälpas åt, att förklara för politiker och andra beslutsfattare hur viktigt det är med en bra och rättvis vård.
Jag blir faktiskt riktigt arg. Riktigt arg och ledsen.
Men som sagt, kan jag stötta någon. Hjälpa någon, strida för någon. Finnas där för någon som inte orkar, så kommer jag att fortsätta att göra det.
Så fortsätt att skriva till mig. För tillsammans någonstans i allt det sorgliga och arga, så bygger vi en styrka som vi kommer att bära med oss. Och dela med oss av.
Det är så man bygger förändringar.

I morgon skall jag föreläsa för Fond och Finans, på deras Benivent. Spännande, nervöst och kul.
Jag är inte hälften så hispig som förra gången. Men det kittlas så klart i magen, redan nu.
Skall prata om hur viktigt det är att göra skillnad, för sig själv och andra.

Åh så möttes jag av dessa söta. Som stod med färdig middag när jag kom hem från jobbet. Finaste ungen i världen har jag!
Am and Casey rules!!! Thank u!!!!! Love u guys!!!

Hon e så bra. Och hon förklarar så fint. För hon menar på att man inte får (behöver) känna skuld för något, som man kanske tar på sig. Om man inte har haft makt över det från början. För har man inte makt över "problemet/situationen" så har man heller inget ansvar att göra något åt "problemet/situationen". Lika så omvänt.
Så man kan inte "bara" hoppa upp till skuld. Och känna sig som skit. För då skall man fråga sig; -Hade jag makt att göra något åt det, som man (kanske) känner skuld för. Visar det sig att man hade makt, så har man ju också ansvar. Ansvar att göra ett bra val. Gör man ett dåligt val så kanske man får stå där med skulden. Men jag gillar den tydliga bilden. Att förstå hur man inte skall ta på sig saker man inte kan påverka och på så sätt slippa känna skuld. Den jävla Luther.

Tack snällaste Grand Parfyrmeri!

Generösaste Grand Parfymeri med Teija i spetsen, var ju en av sponsorerna till kalendern, #fcarcalendar2014.

VI fick ju så mycket saker av henne att använda :-))

Krämer, ögonskuggot och fina mascaror. Concealer och andra spännande saker.

Och vi målade och piffade oss, hur mycket som helst. Inför fotograferingen.

Men trots det, så blev det massor av burkar och flaskor över, som vi aldrig använde. 

Så vi samlade alla fina oöppnade ögonskuggor, baskrämer och andra goa läppglanser, i tre olika små användbara bagar. Som vi nu vill ge bort! 

Tillsammans med  3 st. fantastiskt generösa presentkort på 20% (som inte är tidsbegränsade)!

Så vet du någon, som just nu, kanske inte är på topp. Som kanske tycker att livet är tufft, och som skulle bli lite gladare, av en liten present?

Maila oss hennes (det är bara tjej-grejer, sorry killar) namn och adress och en liten motivering till varför just hon skulle bli glad för lite make-up. 

Så skickar vi en av dessa necesärer till henne!

Tack än en gång Teija och Grand Parfymeri!!!!!

maila cecilia@fcancerandrun.com nu!!

kram kram

P.s. Jobbar du på något företag som kanske vill vara med och göra skillnad? Kanske som sponsor eller kanske hjälpa oss att göra någon glad, på stört. Som Grand Parfymeri. Så enkelt, men jösses vad glad jag hade blivit för en sådan grej. Kanske inte så mycket för sakerna (nu ljög jag lite :-)) utan också för att någon faktiskt tänkte på mig, när jag mådde som sämst!

Fantastiska Christian Bretons krämer och andra fina grejer från Lancome och Clinique ligger här i. .Det räddar inte liv, men gör dagar med liv, lite färggladare :-)

Hitta djupet i lungorna och lugnet i hjärnan !!!

Jag blir bara mer och mer övertygad om att jag (och Anna) är på rätt spår.

För varför har ingen sagt att det finns medicinsk-yoga. Eller meditations-yoga. 

Andnings-yoga kallar Lotta på Divine Yoga det för (många skräms tydligen av ordet meditation) som ett sätt att ta sig tillbaka från cancer, andra sjukdomar och jobbiga händelser.

Att lära sig andas, djupt. Är ju bara för hela kroppen.

För syresättningen, för ceratoninhalten, för musklerna, för sexet, för hjärnan och för lugnet. 

För att ha ett verktyg att ta till, när stressen blir för stor. 

Nog har jag tränat yoga hela tiden. Vilket hjälpt mig oändligt mycket. 

Men det här kändes som en nystart. 

Att börja från grunden. Med andning. Att börja i rätt ände. 

Så jag tackar finaste GB av hela mitt hjärta som bjöd med mig. 

Som smsade och förklarade, var-när-hur.

Sådana saker kan ibland (obegripbart inser jag för en utomstående) vara omöjliga att genomföra för egen maskin. Det blir ett slags inre motstånd. Man säger ja, för man vill. Men kroppen säger nej.

Så tack finaste GB, för att du tog med mig!!

Och vi var åtta söndags-glada som andades för glatta livet. 

Lotta guidade oss med fast röst och mjuk framtoning. Och utan att ge oss utrymme, att tro att vi inte skulle klara det. 

Så vi satt, låg och andades. Länge och mycket och kontrollerat. När jag andades som mest långsamt så klarade jag av att andas bara 3,5 andetag per minut. 

Men så har jag ju tränat länge. Löpningen hjälper till så klart :-)

Men för att knyta ihop de hela.

Det där med träning och rehabilitering är såååå viktigt. 

Jag vet så många av oss ex-cancriga, som skulle mått bra av att fått lära sig lite andningsteknik, samtidigt som den första cellgiftspåsen serveras.
Så jag vet att vi har massor med att göra. Tur att det är måndag i morgon, för då sätter vi igång :-))

Och jo, jag skall prova medicinsk-yoga nästa vecka hos Lotta. Studion ligger på Avenyn, 150 meter från min dörr :-))

Finaste GB, Lotta och jag efter passet, som var helt underbart.

Två efterfester på samma kväll!!

Vilken kväll det blev!!!
Middag med oss fyra och mitt söta lilla extra barn Madeleine, på mysigaste Caleo.
Som alltid :-)
Pernilla i dörren, med samma sköna välkomnande stil som Costas. Alla fina i servisen och så god mat!!
Alltid trevliga gäster och gött tjöt.
Nick filmade och jag fick verkligen leka skådis. Varför blev jag inte skådis? Min dröm ju :-))
Sedan var det Park som gällde och P3 Gulds officiella Efterfest.
Att mingla med Americk och Nick var ett äventyr i sig. Hela musiksverige var där kändes det som.
Med två New York killar i sällskap, med deras uppseendeväckande stil bondade vi hej vilt.
 Jag  skulle nästan vilja säga att det var de "riktiga" kändisarna som blev mer starstruck på dem, mer än tvärt om :-))
Så det blev lite snick-snack med Timbuktu :-) En kram av Sahara Dawn Finder, och Richard Olsson från TV och så massa tjöt med super trevliga grabbarna i Dead By April. (bilder kommer i vekan:-)
Och någon annan cool som jag inte vet vem det är. Och en söt Christoffer. Som bjöd med oss på den riktigt tunga efterfesten, lång, långt ut. På Sockerbruket.
Värsta rejv festen. Vi dansade och dansade och filmades. My gååd så kul.
Åh så himla kul att få hänga med Casey, Nick och Americk.
Jag gamla människa :-)
Jag lovar, jag var den äldsta på det stället.
Men musiken var grym och dj´n vass, så det fanns inget alternativ än att dansa (just den sekvensen tänker jag faktiskt inte titta på. För vissa saker skall bara upplevas live, mina dans moves är definitivt ett sådant. :-))
Men sedan några dagar tillbaka, har jag bestämt att jag skall vara exakt så som jag vill vara.
Inte så att jag på något sätt varit "inte mig själv".
Men nu går jag all-in. Så vill jag dansa på obskyra efterfester med på tok för unga människor, så göra jag det. Casey övertygade mig att jag var värdig. Hela kvällen :-))
Gillar också att hänga med det här gänget, för det var musiken och stämningen som räknades, inte alkoholen.
Så att jag var i säng 03.30 och uppe redan 09.00 i morse för att gå på mitt första andnings/meditations pass var inga problem :-))
Men nu när vi proppat i oss två hemma-gjorda pizzor känner jag mig lite mör.

Så här ser det ut när jag skalat och noppat all frukt som skall ner i vår dagliga frukt drink. Prova gärna med lime, citron. Broccoli. Och så i med ingefära. Det är den som gör att ni slipper förkylningar!!! Sedan kan man strö kanel över drinken om man vill :-) Vi äter nog 4 kilo grönsaker och frukt om dagen.

Så här ser vår maskin ut GB. Den är svinbra, men nu efter 1 års intensiv användning är det snart dags att investera i en ny. (hade jag lyckats hitta kvittot skulle jag faktiskt reklamera den, då plasten sprack på ett ställe. Men alla jag prata med säger att detta är den bästa och mest hållbara modellen. Och trots lite otur med min, så jag ändå säker på att detta är den bästa.

Som en moviestar!!

Vi har så kul!
Min storfamilj och jag. Jag alltid velat ha en stor familj, med hundar och ungar i en enda röra :-))
Så det blir tomt när Nick åker hem i morgonbitti.
Han har huserat på en uppblåsbar säng i vardagsrummet.
Och vi har bara ätit middag ihop, typ.
För när jag och Casey går upp till skola och jobb, så ligger killarna, likt trötta tonårs-barn och sover.
Så vi slipper krocka över toalettbesök eller stora vardags-frukostar, som bara tar tid.
Alla fördelar och nästan inga dåliga, när man adopterar två färdiga 25-åringar :-))

Åh så har dessa gossar bestämt sig för att göra ett reportage, eller en pitch som de själva säger.
Till en reality-show/program.
OM OSS!!!!!
Jag säger my gåååd!!
Sååå kul vi har. Alltså. Vi. Pratar. Engelska.
Vi skrattar så vi nästan kissar på oss.
(Jag tror dessutom att jag kommer från södra USA så jag lägger gärna till med någon bräkig dialekt :-)).
Som låter mer som en person som inte kan säga R, eller som har problem med näsan och bara pratar nasalt. Så när Nick härmar mig går jag ner för räkning.
Men det bjuder jag på!
Så vi pratar engelska, Anna och jag. Och vi låter heeeeeelt störda. Anna har åtminstone vett på att urskuldra sig. Men jag ser liksom ingen begränsning :-))
Nu är det alt eller inget.
Och sedan är det så coolt, att killarna jobbar inom samma bransch. Film och konst.
Så tro det eller ej, energin till mitt Skalliga-projekt är tillbaka.
Nu gäller det bara att få ihop lite pengar, så att jag kan förverkliga det.
En annan tjej, som följer sin cancer-sjuka syster genom kameran, tigger pengar rakt av.
Från följare, läsare och alla andra.
Varför tänkte jag aldrig på det? Men det lät lite vulgärt tyckte jag. Först. Men nu när jag ser tjejerna på FB, tycker jag att de gör helt rätt.

Så nu blir det avskedsmiddag på Caleo och sedan P3 Guld Party. Med sina film-kameror, så klart!
Nick kunde knappast få en bättre avslutning på sitt första Sverige besök!! (tycker jag :-))

Nick hänger på motorhuven för att få Anna i bästa vinkeln. 

En vinnar-skalle :-))

Ut ur boxen Cecilia!!!!!
Men det är ju fredag och allt kan hända och jag känner livet i mig :-))
Casey har en visdomstand som bråkar med henne, annars har vi mysigt.
Americk o Nick filmar en pitch. Och vi pratar engelska, Anna och jag. Med knasigaste brytningen och blir lite hispiga av all uppmärksamhet :-)
Men kul har vi. Casey släpade sig upp ur febersängen och kramade Killer och garvade gott åt oss.
Åh så har jag fått så många frågor om mitt hår. Hur det växer.
Sakta och åt alla håll, säger jag :-)
Nu är det 10 månader sedan jag slutade med cellgifter.
Och jag kan säga att ännu har inte allt hår vuxit ut.
Allt är lite glesare, på hela kroppen. På vissa ställen uppskattas sådan mer än på andra :-)))
Men varför sa ingen det. Varför säger inte sjukvården överhuvud taget inget om sådana saker.
Så hade man ju vetat. Så slapp man fundera.
Så här kommer en bild på mitt vildvuxna huvud.
Och en 25 år gammal bild, kolla; nästan samma frisyr.
Men det är ju så att en frivillig frisyr är en frisyr. I min värld har jag fortfarande en cellgifts-frilla. Men vänta bara, ge mig 5 centimeter till så kanske jag slänger min snutte-filt, jag menar peruk :-)))
Puss & kram

En korthårig Svampbob :-)))

Paris en sommar dag, kanske 1986. Jag jobbade på Zygofolie den där härliga sommaren. Mikeoch jag drog upp till Paris över en helg. Livet kändes oändligt långt. Och då tänker jag på alla ungdomar som får cancer och börjar räkna sina år. Då när man bara skall leva i nuet och livet är något som skall pågå länge, länge. Det är jobbigt nog att vara 40-isch och räkna år. Men tänk då att vara 20-isch och börja göra det. Fuck Cancer!!!

Som en vanlig torsdag!

Vilken dag i dag!!
Bästa, bästa mötet på väldigt länge och så får jag hänga med sötaste, finaste Åsa!
Som var min första modell i projektet!
Hon e en cool, cool brud!
Berättar mer om vårt samarbete, i morgon!

Och en fika med finaste B. Och det är ju tack vare honom som vi får gå på fest på lördag :-))
Ta-da lite glamour skadar aldrig. Men, vad skall jag ha på mig?
Casey är min bästa stylist :-))

Här kommer länken till inslaget hos Morrongänget. Nick fixade det rätt in på rätt ställe :-))
Thank u Nick!!

Att prata är vägen till livet :-)

Åh så var det dags för tredje träffen med min psykolog. Hon är vansinnigt bra tycker jag. 

Åh även om det trycker otäckt över bröstet när jag sitter där. Så sim-sala-bim lättar det.

Att det kunde vara så skönt att prata med någon okänd, trodde jag aldrig.

Och hon ger mig goda råd och hon säger, så där vänligt men bestämt; 

-Att det där kan du inte påverka Cecilia, hur mycket du än vill. Hur mycket logik du än vill ha, så går det inte.

Inte något dravel, om att jag inte skall ta det personligt. 

Eller klassikern, det är inte dig det är fel på:-)

För det som skaver, är ju inte bara allt som hänt. Det är ju också alla som försvann.

Att få en förklaring går kanske inte, men en tanke, som gör att jag kan gå vidare.  

Utan att fundera så mycket. Utan att jag får känslan av att vilja fly, i vissa situationer. 

Att trycket över bröstet inte blir så hårt, när vissa tankar hoppar fram.

Att kanske inte döma mig själv så hårt. Att förstå att det tar tid. Även om det inte syns utan på. 

Lite det som den söta möhippe-flickan berättade om i lördags. "värdeförändring vid sjukdom".

Att livet bli annorlunda. Vare sig man vill eller inte.
Och som söta möhippe-flickan sa; -Man kan "coopa" med det. Alltså acceptera, gå vidare och sedan göra något bra av sin förändring. Annars blir man bara bitter.
Åh det mina vänner har vi ju pratat om innan. Det vill vi inte :-))

Men nu är det ju tisdag, och livet är fantastiskt!!

xoxoxo

Jag har fortfarande problem med min internet uppkoppling och nu är datorn, eller uppkopplingen så trög att det inte går :-)
Men vänd på datorn :-) Så är jag tydligen gubben som börjar bygga stegen! Ändå en bit på väg!!

Kolla så gulligt!! Amerikanarna hade lagat goaste maten (Nick har bott i Italien och visar sig vara bästa kocken). Åh så hade de dukat. Kolla!
Med bara en gaffel :-)) 

Söndagsmys med kniiiiip!!

Dålig internet gjorde att helgens inlägg kom upp samtidigt :-) sorry mina vänner!

Idag körde jag Caroline M. Smiths grymma yoga, på Sats Kompassen. 75 minuter.

Hon säger alltid något tänkvärt och sedan kör man, liksom :-))

Och när man kör yoga. Så skall man tänka på hållning. Fram, upp med hjärtat liksom.

Dra revbenen utåt med andningen (jag vet att det låter knas :-) 

(Men prova! Sitt med rak rygg, håll vardera hand på revbenen, strax ovanför midjan. Och så andas du in i revbenen liksom för att förstora dem!!)

Sedan skall man dra in naveln inåt-uppåt. Lite lagom.

Och sedan spänna sitt rotlås. Easy-peasy :-))

Rotlås = ni vet; Lanefeldts Kniiiiip!! (gäller både män och kvinnor!!!!!)

Man kniper lagom och sedan andas man in genom näsan och ut genom näsan.

Allt detta + att man göra olika rörelser. Är yoga. Så säg inget om att yoga är för mesar :-))

Och nästan likadant skall man göra i Body Pump. Spänna magen för att skona ryggen i rörelserna man gör.

Så när jag sprang sist, tänkte jag på att det kanske är grejen för min mage. Som aldrig tycks blir så där platt som innan. Men nog fasen måste jag väl kunna får tillbaka styrkan.

Så när jag sprang, försökte jag spänna magen de sista kilometrarna. Hålla in den. Skit jobbigt. 

Men someone-got-to-do-it :-))) 

Är det någon annan som gör det också? Som vet om det fungerar? 

Jag fick lite håll, men det var allt. Så vet någon något mer så blir jag jätte glad!!! 

Soffmys med mina favorit Casey och Killer :-))

Lördag hela veckan :-))))

Det där med att livet blir annorlunda.
Det vet jag ju. Och visst anade jag att man kan sätta ord på det också.
Ibland tänker jag att jag vill göra ett officiellt farväl, till den där gamla Cecilia och göra en välkomst fest för den nya Cecilia 2.2
Som är förändrad på både in och utsida.
Med en försämrad kaross, sämre minne, sämre acceleration, mindre prestanda.
Men med en djävla vilja :-)))
För hur skall alla förstå, att man är annorlunda. Och att man har saker som skevar.
När det enda man vill är att se pigg och glad och sitt snyggaste ut. (tack Casey för att du stöttar och står ut med, din tidvis snurriga mamma!!!! )
Och man lägger så mycket kraft på att se frisk och vanlig ut. Och allt det gör är ju att förvilla sig själv och omgivningen ännu mer.
Men åter till det där om att sätta ord på företeelsen.
För på möhippan jag hade idag, så kommer det fram sötaste tjejen Rebeccka. Som pratar om "Cooping".
Har aldrig hört det ordet. Men hon ser ut att veta vad hon pratar om. Det visar sig att hon läser till socionom. Och sötaste Rebecka skall få förklara ett och annat för mig :-)
För hon satte fingret på något som jag vet att många tänker på. Inklusive mig. Fortsättning följer :-)
Mysigaste lördagen tillbringades hemma med Casey och Killer.
Vi kollade sagan om Ringen igen :-))
Och... för första gången i livet somnade vi i soffan. (kan ju bero på att vi för första gången, har en tillräckligt stor soffa, som man faktiskt kan sova i :-))))

Casey och Killer sorterar tvätt :-))

Mysigt möte i hallen!

Efter en lång dag på jobbet (jag hade super kul, men det var en lång dag :-) och 9 kilometer lugn löpning över Majorna, var det dags att ha lite fredagsmys.

Och myset började så fort jag kom innan för dörren. 

För Killer hoppade upp i knät och vägrade lämna mig. 

Han är så söt och så liten och så full av kärlek att man blir alldeles varm i hjärtat.

Casey och Am var borta, så där fastnade jag :-))

På bänken i entrén blev jag sittande med famnen full av kärlek. 

Med datorn fortfarande i famnen, sladdar hängande, så fipplade jag fram kameran och fick några bilder på vår nya familjemedlem. Puss o kram och ha en fin fredag kväll!!

Lite undrade han nog vad jag höll på med. Men han såg ju sig själv på skärmen :-))

Nick, vår digitala jesus :-))

Casey började ju skolan igår.

Så nu är det tidiga morgnar igen. Vilket är skönt. Men min hjärna har inte vett på att förstå att då måste man också lägga sig i tid :-)

Så här är jag nu, klarvaken 23.30

Inte bra. För med dålig sömn orkar man inte träna lika mycket. Och jag vill ju träna :-))

Men återhämtning mina vänner, är viktigt!!

Började jobba kl 08.10 och gick hem kl 22.48

För nu i kväll har min inneboende Nick hjälpt mig med vår hemsida. Så vi hängde i studion tills nu. Lite provisoriskt.

Men nu stämmer budskapet bättre än vad det gjorde innan :-)

Gå gärna in och titta!!

Thank you Nick!!!!!!!

Åh tack Lennart på Streamcode i Borås som hostar sidan åt oss och är en av våra sponsorer!!!!

Lennart har hjälpt mig med min hemsida sedan tidernas begynnelse :-))

Så vill du ha bra support och grym service. Gå in på Streamcodes hemsida och prata med Lennart eller Alexander!!

Sov gott där ute !!

Så här ser nya headerbilden ut!!! Jag och Anna och rätt mycket Photoshop :-) på Mixmegapol, kl 07.48