Vilken vägg??

Var det den berömda väggen jag swichade förbi förra veckan, (nej, jag menar inte skönaste backen i Sälen. Som bjuder på hissnade skräck när man försöker glida på dalskidan och belönande glädje när man väl är nere) 
-Nej, jag pratar om en hård  betongvägg som hoppade upp framför näsan på mig och slog min panna virtuellt blodig. 
Eller var det ett återfall av chemo-brain?
För hur hamnade jag här?
Med risigt minne, tusen glömda saker och noll logik. 
Och jag insåg det när jag mailade sötaste Anki. Och bad om ursäkt, att jag glömt svara på hennes mail och glömt att vidarebefordra det till A-K, som behövde hennes informationen så väl. Men sötaste Anki svarade bara; "Sunshine, det har du redan gjort". Så hade jag tydligen både ringt Anki och A-K.
Inte en susning om att jag gjorde det. Scary….

Så kära ni som lever i min närhet. Missar jag något. Glömmer jag något. Är jag disorienterad eller framstår som ointresserad, så är det inte så.
Jag är bra grymt koncentrerad. Och fokuserad, på en sak. Att ta mig igenom alla situationer jag hamnar i. Som vi alla hamnar i, varje dag. Jag är fokuserad att ta mig igenom dagen :-))

För det går bra att göra en sak i taget. Och skriver jag listor, går det finemang. 
Men att fristajla med minnet som insats, det går inte just nu.
Så hav förtröstan. Jag är snart tillbaka.
Jag ser det som ytterligare ett tecken på att jag måste, inte varva ner. :-)))
Men jag måste börja om. På så många plan. (jobbigt..)
Och göra saker på det sättet som den nya Cecilia, gillar :-))
Så det är nog.
Det är 1 år sedan jag slutade med cell-gifter och blev förklarad cancer-fri . 
För en blondin som jag, tar det kanske ett år att förstå. Att jag faktiskt inte behöver jaga livet ur mig. Det finns ju här och nu. 
Och inse att jag kommer att överleva. Att jag är fri!!!

Men det där med att livet blir annorlunda, är ett understatement. Och det måste jag lära mig att leva med.
Jag skrev en sammanfattning på min ett-årsdag. 
Det var nog då jag insåg, att det inte kommer att hålla i längden. 
Att leva den gamla Cecilia 2.0´s liv, i den nya modellen av mig själv. 
För den här nya Cecilia, har kanske några super fina talanger, men än så länge, ligger de dolda. 
Just nu känns det snarare som jag är en sämre variant av mig själv, lite som att jag vore Cecilia 1.5

Så efter min års-sammanfattning, tog det ytterligare 3 veckor innan jag såg chemo-brain-tecknen. Men det är inte ett återfall av chemo-brain. Eller jo, så klart. Lite.
Det är ju cellgifterna som bränt sönder massor av celler i hjärnan. Och det tar tydligen upp till tre år innan allt det, som inte är trasigt för alltid, har växt tillbaka.
(Varför berättar ingen det för en?)
Så min nya hjärna måste jag vara rädd om, för kör jag slut på den, så kommer ju inte kroppen att orka så länge till, 
Kanske inte så konstigt att jag är trött hela tiden?
Så nu är det drastiska åtgärder som gäller. 
Kanske ingen ser det utåt, men jag måste se det, och förstå det.
Min kompis S, pratar mest om att hitta ett inre lugn. 
Om att prova mindfullness och jag bara ler och skakar lite på huvudet (inte så att han ser :-) åt hans sökande.
Men jag får nog fan, ge honom rätt :-)) 
Att vara i nuet måste ju vara det bästa. Och veta vad man gör och inte gör och kunna stänga av och vila hjärnan. Han e inte så tokig den där S. 

Skall man tänka så här? Det funkar ju inte för mig. Jag vill ju vara den gamla Cecilia. Men i princip så är det ju rätt :-))