Ut och köp tidningen Hälsa!!!

För den här månaden handlar ett av reportagen om gynekologisk cancer.
Så köp tidningen Hälsa och lär dig något nytt.
Och eftersom gyn-cancer kallas den tysta cancerns (för att man inte alltid känner av den, innan det är för sent) så kanske kan min historia få någon att gå till doktorn (hellre en gång för mycket än en gång för lite, säger jag)
Åh jag vet, en gyn-stol är en av tidernas otäckaste ställe att hänga i.
Men jag lovar, alternativet är ännu hemskare. Så gå till er doktor i tid!!!!!
LOVA!!!!!
Och en sak till: snälla använd alltid skydd när du har som roligast. Det är den enklaste och billigaste och ofarligaste metoden att skydda sig mot en massa skärp. Så sexa på och ha kul, men please!!!

Så här fint och stort reportage blev det om min story. Och massor av bra fakta. Och finaste Barbro som säger massor av kloka saker. Läs artikeln noga tjejer. 

Åh i år blir det även Gyncancerdag i Göteborg!!! Välkomna!!!!

Så många drinkar, så lite tid :-)))

Åh så har vi besökt det absolut fräschaste stället i stan!
Juciekällan på Kyrkogatan 13, nere vid Magasinsgatan.
Det luktar frukt och andra härligheter när man kliver in.
För den lilla väl inredda juicebaren är fylld av frukt och grönsaker.
Här vill man liksom bo :-)
Och dricka nyttiga drinkar varje dag, varje minut.
Jag tyckte att våra hemmagjorda frukost-drinkar är välidgt goda. (Visst e de goda).
Men inte så himmelskt som Juciekällarns :-)
Så snart är det jag som beställer en detox. (man får söta små glasflaskor fyllda med härliga juicer).
För att rensa ut systemet.
Den här fredagen började himmelskt bra :-))
Trevlig helg alla fina!!!

Casey och Ellen fick var soin Power Smoothie.

Så mycket gott!!

Snabb och trevlig service.

Min favorit av Power Juicerna; Boost Power!!

Så här söta är detox flaskorna. Man får så att det räcker en hel dag.

Man blir såååå glad av att dricka juicer!! Jag lovar!!!

Granne med Champagne-baren. Lovar väldigt gott :-)))

Vi hälsade på hos Christer Skog och träningen blev grymt kul!!!

Hur kunde jag glömma att berätta om,

vårt besök hos Christer Skog!!

Lätt att glömma det mesta, när man tagit ett litet steg (men ack så viktigt) från Cancer-Branschen. 

Ett litet steg för mänskligheten, men ett super stort för mig .-)))) (eller vad var det nu han sa, den käre månfararen Amstrong?)

Så jag glömde ju berätta om hur jag skall gå vidare.

Vägen tillbaka liksom.

När börjar den?

Hur vet man när man börjar något stort. Ett beslut. Som gör att man tar rätt riktning?

Min början, började förra torsdagen. I en källarlokal på Södern. Hos Christer Skog. På ett löpband.

Vägen tillbaka.

Började för länge sedan, så klart :-)) Men den nya Return to the future-känslan, började på riktig när jag ringde Christer.

Min nya idol, Lars Erlman tränar för Christer. 

Och så är Christer sambo med Pamela Andersson, som är chefredaktör på tidningen Topphälsa. Och hon har cancer och en blogg. Läs gärna om hennes resa här: http://blogg.topphalsa.se/pamelaandersson/

Så jag visste ju att han skulle var bra, och erfaren med cancer-grejer.

Och han var grym!!!

Christer verkar vara världens snällaste. Så vi fick ingen dom :-))

Bara guidning. Om hur vi bör träna, för att orka träna.

Jag vill att den här gången, skall jag träna mig tillbaka, med förnuft. Jag skall inte hetsa eller springa in i någon vägg. 

Så då måste man börja lugnt och stilla. Och det har vi gjort nu.

Drygt en vecka har vi sprungit, med Christers instruktioner.

Vi har bara sprungit på puls. Sååååå coooolt sätt att träna. Och så skönt.

Och så tittar han ner på mina spinkiga vader. Och på mina värden. Och river sig i håret och säger:

-Ja, du har ju potential att springa milen på... (jag tänker att han skall säga under 50 minuter med tanke på ålder och så, men han säger:) ... under 40 min.

WTF.... liksom :-)))

Och du skulle kunna springa ett marathon på 3,30. 

Men det krävs ju förstås rätt inställning och massor av träning, tillägger han. 

Ni fattar varför jag gillar den här snubben? :-))

Så målet är att om ett år, springa ett marathon runt 4 timmar. Så... nu är det sagt. 

Nu tycker jag att vi kör.

Första träningspassen har legat på 7 - 8,20 tempo (nästan promenad-tempo). Skratta ni, som springer på klockan :-))

För nu kör vi träning som bygger upp. Inte bryter ner. Mer info. kommer snart. 

För jag vill ju att ni hänger på. Och det kommer inte att göra ont.

Känner mig rätt coool och små pratar lite när jag springer. Var tredje minut höjer han tempot på bandet.

Lite mer koncentrerad .-))

Lite lätt sliten, eller ??? hahahaha

Det går bra nu :-))

Rätt skönt att det var över :-)))

Åh så säger Christer att mina vader är grymma för löpning. Lite afrikanska liksom. Så att jag har potential att springa, snabbt och långt i värme, är han helt övertygad om. Löpvänliga vader alltså :-)) Och genast förbyttes min tanke från spinkiga ben till användbara ben. Spinkiga vader is the shit när det gäller lång-löping. Watch out säger jag bara :-))

Christer e min nya kompis. Han och Lars och så Johan så klart:-)) Bättre löpar-kompisar kan man knappast få :-))

Jipppiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeeeee

Ronjas vårskrik blev en blek viskning, i jämförelse med mitt glädjeskrik!!!
Alltså jag är på rätt sida statistiken nu!!!!
TACK TACK TACK TACK!!!!!!
Jag vet att det är framåt och uppåt som gäller nu, inifrån och ut!!!
I mitt hjärta och min själ och hela min kropp.
Så bubblorna flödade i går kväll, med bästa vännerna på Caleo!!!
Jag skall fira hela veckan och jag skall känna i livet i mig.
Å fan-i-mig om jag inte skall kunna få till att kyssa en vacker gosse, innan veckan är slut?
Vad är oddsen? (hahahah, inte så stora, men jag tycker att det vore på tiden, och nu står ju livet definitivt med vidöppen famn, så nu kör jag :-)))))
Givetvis så känner jag samvetet gnaga, för dem som inte har samma tur som jag.
För samtidigt som jag känner glädje i hela kroppen. Tyngs min glädje av att alla de tappra som fortfarande kämpar.Men så kommer det nog alltid att kännas.

Men för mig, just nu. Just idag.
Började livet med att jag spräckte hela hushålls-budgeten, med ett par as-snygga Acne skor och coolaste jeansen (med tillräckligt långa ben :-))
För nu vet jag, att jag kommer att kunna slita ut både byxor och skor :-))
Vi pratar ibland om det, vi ny-ex-cancriga.
Om man är värd en ny jacka? Om man är värd nya saker? Om man är värd en dyr pryl? Det låter säkert skit-ljöligt för andra.
Och jag har ju aldrig fått en dödsdom.
Men ändå, vill man inte "slösa" saker och pengar på en skadad....
Så vem vet, kanske öppnar jag mitt pensionspar-konto som jag stängde ner förra hösten :-))
puss & kram alla fina vänner, läsare och familj som funnits här med mig!!!

Kolla min vackra post-it lapp!!!! 

Tillbaka till verkligheten....

Men morgon är det verkligheten i Cancer-branschen som gäller, igen.
Ett års-besöket!
Skulle varit där redan i början av mars.
Och idag (när jag ringde av en annan anledning) fick jag reda på att fredagens planerade besök inte blir av.
Alltså, att ändra ett vanligt möte, är ingen "big deal" men.... i Cancer-Branschen bryter man ihop när läkarna ändrar och krånglar med en.
Det handlar för mig, just den här gången, om att flytta från en statistik grupp till en annan.
Att få svar på hur röntgenplåtarna såg ut och hur mitt CA125 ligger till.
Och det är såååå stressande.
Och sjukvården (jag vill inte skriva läkarna eller sjuksköterskorna, för jag vet att de gör så gott de kan... men ändå...)
Så jag bröt ihop. Och berättade för sköterskan, att det inte är schysst att ändra tiderna på det sättet.
Hon förstod nog allvaret i min röst. Min desperation. (samtidigt som jag får dåligt samvete, för att jag inte är under behandling, och vem är jag då att kräva en tid.. 4 veckor efter utsatt tid..)
Samtalet slutade med att jag skall få träffa en annan läkare.
Känner jag för att träffa en ny läkare, jag aldrig träffat?
Så klart inte. Så jag bröt ihop, igen.
Men det finns ju ingen tid att gråta när man skall jobba. När man skall leva. Och vara som vanligt.
Skaka av sig och gå vidare. Så gör vi i Cancer-Branschen"!
Så vill någon hålla tummarna  för mig i morgon, vore jag jätte glad. Och en kram hade ju varit fint.

P.S. Ställ in er på party i morgon :-))) Ellie och Casey är sååååå taggade :-))
xoxoxo

Jag var sååååå trött på cancer och allt runt omkring som har med cancer att göra, när jag tog den här bilden i höstas. Alltså jag är precis lika trött nu. Men inte lika uppgiven!!!!

Snällaste HusmanHagberg i hela världen !!!

Jag bockar och bugar och är alldeles stum.
För att ni tror på oss och vårt projekt.
För att ni förstår, hur viktigt det här projektet om oss cellgifts-skalliga är.
För inte bara att ni hjälper oss rent praktiskt. Det är helt underbart att känna stöd, support och förståelse. Och att det nu finns resurser för oss att gå vidare,
Så från botten av mitt hjärta; TACK!!!!
Ni får fetaste karma-kramen ever!!!

Och tack alla fina för all kärlek och hälsningar efter P4 igår.

En helsida om skalliga-projektet. Såååå fint!!! 

Jag fick säga hej i P4 Extra!

Det är lika spännande varje gång :-)
Att få prata i radio. Att prata så där vuxet och låta så där klok. Och kort och koncis.
Nu känner jag mig varken vuxen eller klok :-))
Men jag vill ju inte säga något tokigt. För jag vill ju att mina modeller skall vara stolta över mig.
Att jag framför vårt mission på ett förståndigt sätt.
Och att ni andra förstår vad det är vi vill lyfta.
Så jag gjorde mitt bästa.
Här nedan finns en ljudfil som snällaste Kalle ha fixat!
Vi har verkligen en fin SVT-del här i stan.
Vilka lokaler, vilken utsikt. WOW att få jobba där.
Och Casey hängde med. Tack söta!!

Lite gott P4 kaffe och en grym utsikt. Värre kan man ha det när man väntar på sin tur :-))

Man kan nästan se hur jag tänker :-)) hahaha åh lite längre byxor hade ju inte varit fel :-)))

Sötaste Carina Holmberg leder programmet.

Gladaste  mixer rummet !!

Kalle Wannerskog jobbar vanligtvis på Ekot. 

Mysigaste sällskapet. På väg hem!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=5816993

Så här såg det ut på deras webb-sida!!

Mina nya skor !!!

Åh så fick jag äntligen mina nya skor!
Tack Asics!!!'Och nu skall jag springa som vinden. Det finns knappast något skönare (i löpar- sammanhang alltså :-))) som att springa i sprillans nya skor!
Och långt innan vi blev kompisar med Asics så har jag sprungit i deras skor. Sååååå sköna.
Figge gled förbi buren och levererade. TACK TACK TACK!!
Och Casey fick modella lite, i deras snyggaste vind-jacka.
Som tack för skorna, spelade jag in en film åt dem. Inget Oscars-matrial kanske :-))
Den hamnar nog på jogg.se där jag ger det lilla trappan-tipset.
Super smart, berättar mer om det längre fram. För nu skall det bli åka av. När det gäller träning.
För besöket hos Christer Skog måste jag bara får berätta om, alla borde träffa en Christer!
Men nu är det frukost och strax intervju i Radio P4 Extra med Erik Blix. Kl. 12.30 idag sänds det.
Vi skall prata bok!!
Såååå spännande!
Ha en fin lördag!!!

Socker söt men blek om nosen. Kanske inte smart att morsan tvingar ner sin febriga unge på marken. Men hon e van min lilla tåliga modell. Jag älskar dig Casey! Du e bäst"!!

Jag fick två par skor och Figge fick en energi dricka. Och han ser väl lika nöjd ut som jag :-)))

Cecilia + Lava = Sant :-)

Så var det då officiellt.
Att det blir en bok, av projektet.
Jag är så lycklig och lite chockad. Att jag inte riktigt förstår, vad som händer.
Ändå är jag mitt i det. Och njuter. Nästan så jag är rädd, att det strax är över. För snabbt :-))
Njuta i nuet - njuta i nuet - njuta i nuet :-)))
Och alla energi vi lagt ner i det här projektet. Alla vackra modeller som bjudit på sig själva och sin historia, för att göra lite skillnad. Vi gör skillnad. På riktigt.
Kanske låter det tjatigt. Jag tjatar och tjatar om det. Kanske låter det klyschigt?
Men jag menar allvar.
För igår hörde jag den värsta kommentaren, jag hört i hela min cancer historia.
Så känslokallt resonemanget, att jag fortfarande inte riktigt kan förmedla det.
Så jag vet att boken behövs. För att öka förståelsen för hur det är att leva med cancer och cellgifter.
Att vi alla är lika mycket värda. Även om vi inte har samma %-sats, satta på våra huvuden.
Inte bara att vi skall kämpa mot ångest och sjukdom. Utan mot simpla djävla fördomar.
Gååd damn det är 2014!!

Här är en film som gjordes av sötaste filmarna från Stockholm, när jag var på release-partyt för själva förlaget. Åh jag är med en liten, liten stund :-)) Lava I love you!!

Mysiga kramar i buren :-))

Åh så har vi då hängt i buren :-)
En av glas, paviljongerna på Avenyn i Göteborg.
Så kul.
Igår hade vi lite lunch-mingel.
Ville man, fick man springa på fin. fina bandet som CL Fitness lånat ut till oss, genom Endorfin. Och Carlsberg bjöd på stärkande sportdryck. Och Earphone längre upp på gatan stod för coolaste musikanläggningen.  (coolaste musiken blev det tyvärr inte, min spellista från Göteborgsvarvet 2011, var inte ens cool 2011 :-))
Rätt nice att få sitta ute, fast inne. (så varmt och gott) Och få känna ljuset och se alla människor som rör på sig.
Det ger energi.
Så tack för att ni kom förbi och tack sötaste Anna-Lena för den super fina buketten från Aveny Blommor!!!
På fredag är vi där sista dagen.

I morgon skall jag på spännande möte. Steg Ett, i min väg tillbaka, den fysiska iallafall :-))

En kram hade suttit fint idag :-) För den här killen var liiiiite för svårflörtad för min smak :-))

Bosse spelar inte bara trummor i Still Around, han springer gärna som vinden!

Mr Asics himself; Figge gled förbi och sa hej!!

Sötaste Miriam hann med en sväng in och hon behöver inte dricka energi dryck, jag lovar. Vilket energi-knippe :-)) Kör så det ryker!!!

Vikten av peruker!

Det hänger ju inte på håret, säger de allra flesta.
(det konstigaste är att de som säger det, alltid har allt sitt hår kvar. Oftast tjockt och glänsande :-)
Men sist och syven så gör det ju det, till viss del, i alla fall.
Ofrivillig skallighet, helt eller fläckvis är inte kul. Minst sagt. Man eller kvinna.
Ni vet ju min inställning :-)))
Och så dök den här filmen upp på SVT.
Men jag vet inte vad jag tycker.
Hon verkar ju vara jätte söt. Och jätte gullig. Och man känner sååå för henne.
Hennes förtvivlan, hennes osäkerhet. Hennes kaxighet under sommaren och sedan hennes sorg.
Men jag förstår inte riktigt vinkeln?
(klart jag gör, till viss del. Om chocken att tappa sitt hår och kanske sig själv).
Men min fråga är, om hennes pojkvän gjort slut, för att hon blev hårlös, hade allt varit bottenlöst då?
Och varför var hon tvungen att prova en tant-peruk?
Hon var ju skit snygg, både med sitt egna hår och utan.
Men peruken hon provade, var ett hån. Varför är det så roligt att göra narr av peruker??
Hade hon fått en som liknande hennes egna hår, från säg, Rapunzel hade hon ju sett ut som innan!
Och kanske känt att hon kunde reclaima sig själv. Och sedan haft ett litet val...
Men nu stannade ju hennes pojkvän kvar.
Så det blev happy end.

Bitter?  -Jag? :-)))) Hahaha, nej :-))

http://www.svtplay.se/video/200623/vikten-av-har

Vilken vägg??

Var det den berömda väggen jag swichade förbi förra veckan, (nej, jag menar inte skönaste backen i Sälen. Som bjuder på hissnade skräck när man försöker glida på dalskidan och belönande glädje när man väl är nere) 
-Nej, jag pratar om en hård  betongvägg som hoppade upp framför näsan på mig och slog min panna virtuellt blodig. 
Eller var det ett återfall av chemo-brain?
För hur hamnade jag här?
Med risigt minne, tusen glömda saker och noll logik. 
Och jag insåg det när jag mailade sötaste Anki. Och bad om ursäkt, att jag glömt svara på hennes mail och glömt att vidarebefordra det till A-K, som behövde hennes informationen så väl. Men sötaste Anki svarade bara; "Sunshine, det har du redan gjort". Så hade jag tydligen både ringt Anki och A-K.
Inte en susning om att jag gjorde det. Scary….

Så kära ni som lever i min närhet. Missar jag något. Glömmer jag något. Är jag disorienterad eller framstår som ointresserad, så är det inte så.
Jag är bra grymt koncentrerad. Och fokuserad, på en sak. Att ta mig igenom alla situationer jag hamnar i. Som vi alla hamnar i, varje dag. Jag är fokuserad att ta mig igenom dagen :-))

För det går bra att göra en sak i taget. Och skriver jag listor, går det finemang. 
Men att fristajla med minnet som insats, det går inte just nu.
Så hav förtröstan. Jag är snart tillbaka.
Jag ser det som ytterligare ett tecken på att jag måste, inte varva ner. :-)))
Men jag måste börja om. På så många plan. (jobbigt..)
Och göra saker på det sättet som den nya Cecilia, gillar :-))
Så det är nog.
Det är 1 år sedan jag slutade med cell-gifter och blev förklarad cancer-fri . 
För en blondin som jag, tar det kanske ett år att förstå. Att jag faktiskt inte behöver jaga livet ur mig. Det finns ju här och nu. 
Och inse att jag kommer att överleva. Att jag är fri!!!

Men det där med att livet blir annorlunda, är ett understatement. Och det måste jag lära mig att leva med.
Jag skrev en sammanfattning på min ett-årsdag. 
Det var nog då jag insåg, att det inte kommer att hålla i längden. 
Att leva den gamla Cecilia 2.0´s liv, i den nya modellen av mig själv. 
För den här nya Cecilia, har kanske några super fina talanger, men än så länge, ligger de dolda. 
Just nu känns det snarare som jag är en sämre variant av mig själv, lite som att jag vore Cecilia 1.5

Så efter min års-sammanfattning, tog det ytterligare 3 veckor innan jag såg chemo-brain-tecknen. Men det är inte ett återfall av chemo-brain. Eller jo, så klart. Lite.
Det är ju cellgifterna som bränt sönder massor av celler i hjärnan. Och det tar tydligen upp till tre år innan allt det, som inte är trasigt för alltid, har växt tillbaka.
(Varför berättar ingen det för en?)
Så min nya hjärna måste jag vara rädd om, för kör jag slut på den, så kommer ju inte kroppen att orka så länge till, 
Kanske inte så konstigt att jag är trött hela tiden?
Så nu är det drastiska åtgärder som gäller. 
Kanske ingen ser det utåt, men jag måste se det, och förstå det.
Min kompis S, pratar mest om att hitta ett inre lugn. 
Om att prova mindfullness och jag bara ler och skakar lite på huvudet (inte så att han ser :-) åt hans sökande.
Men jag får nog fan, ge honom rätt :-)) 
Att vara i nuet måste ju vara det bästa. Och veta vad man gör och inte gör och kunna stänga av och vila hjärnan. Han e inte så tokig den där S. 

Skall man tänka så här? Det funkar ju inte för mig. Jag vill ju vara den gamla Cecilia. Men i princip så är det ju rätt :-))

Lava är med i leken!!

Med snyggaste bilen och trevligaste sällskapet styrde vi kosan mot Stockholm i går morse :-)
För att vara med på hybrid förlaget LAVAs invigning, i Kungsträdgården.
Förlags fest är man ju inte bortskämd med.
Småkakor och vin, glada människor och massor av skratt. Författare måste vara the thing :-))
Och där pratade jag med massor av trevliga människor. 
Min kompis Jonas, var ju så klart där. 
Och Yamina som innehar världsmästerskapet i fridykning. Att simma 97 meter på ett andetag. Jag säger bara; respekt.
Super trevlig tjej som nu skrivit en bok om hur hon gjorde. En coachingbok helt enkelt. Fast inte helt enkelt, egentligen :-))
Blev intervjuad av ett film team och så träffade jag Lars. Alltså Lars.
Killen som gick från, för mycket mat och alkohol till att bli proffs idrottare. 
Han slutade jobba och satsade helghjärtat på träning och föreläsningar, på heltid. 
För att bevisa att han  kan bli proffs.
Och som nu skall göra en klassiker (ni vet Vätternrundan, Lidingöloppet, Vasaloppet och så slutligen Vansbrosimmet) Som man vanligtvis gör under ett helt år. Skall han göra på ett dygn!!!!!!
Alltså, jag älskar dessa människor som sätter upp mål och fullföljer dem. Mål som är lite galnare, lite knasigare och som innehåller lite mer passion, än vi vanliga dödliga.
Både jag och Johan föll som två furor för den skönaste dalmasen jag träffat på länge. Om all-in har ett ansikte, så är det hans :-)))

Lars Erlman, min nya idol!!

Girl power. Vilken tjej. Sanslös prestation hon gjort. Och så himla mysig :-))

Sötaste filmteamet. Men jag saknade min favvo filmare Americk väldigt mycket.

Försäljning av böcker var det också!

VD´n för LAVA, trevligaste Peter!!

Så kul att lyssna på, vi lärde oss massor!!! TACK!!

Jag leker Zlatan :-)

Inte för att jag kan spela fotboll, dyka ner i en vak. Eller pussa på en fru. 

Men...

Jag kan ha en cool bil. Coolare än Zlatan till och med :-))

För snällaste Audi Göteborg hjälper oss med transporter inför loppet. Snacka om hyggliga människor och fint företag. 

Det var ju också Audi Göteborg som hade Rosa Oktober, under bröstcancer-månaden.

Så nu vill de vara med och göra skillnad.

Jag fick låna en super snygg bil. En Q3:a. Och jag känner mig super Zlatig :-)))

Man sitter lite högt, som en kung liksom :-)

Prova den du också, snacka med Erika, Lena eller Peter.

I morgon drar jag och min nya kompis till Stockholm för att träffa förlaget med stort F :-))

xoxoxo

Nja.... jag skall nog inte stå och posera så där allvarligt. Det ser ju lite små fjantigt ut. hahaha. Men lite kul.

Det här är nog mer jag :-)) tummen upp och så kör vi, liksom :-)))

Röntgen-ångest!

Fredagen bjöd prov på verkligheten igen.
Röntgen över hela magen (det heter buk på läkarspråk, men det får mig att känna mig som ett djur, som en kropp utan känslor. Som en död kropp)
Men jag lever i alla högsta grad, så därför heter den kroppsdelen på mig; mage!!!!
Två lite kontrastvätska att dricka och lite till intravenöst (ut i blodet).
Jag har ju bestämt mig att inte oroa mig i onödan. För återbesök.
Men någonting störde mig natten innan. Vad vet jag inte.
Så jag var rätt trött när jag drog upp till Sahlgrenska, i fredags morse.
Men om det var för att jag röntgade mig och kunde lägga det bakom mig. Eller om det var kontrastvätskan som piggade upp mig, vet jag inte riktigt. Men pigg blev jag :-)))
Kanske är det känslan av maktlöshet. Eller att det påminner om, när det vara skarpt läge. Eller är jag bara mer lätt oroad. I min nya tappning; Cecilia 2.2
Eller är detta ett tecken på att jag är vuxen nu?
Eftermiddagen blev kanon och på kvällen blev det super nice middag i trevligt sällskap :-)
Är livet på väg tillbaka?
Det vore på tiden :-))

Hem-kört :-)))) hahaha så himla äckligt med kontrast-vätska.... bläääää....

TACK ENDORFIN!!!!!!!!

Endorfin i våra hjärtan :-))
Så var då vår första fcancerandrun-veckan nästan färdig.
(idag spinnar man som besatt, men min förkylning är inte helt borta så tyvärr får jag inte vara med :(
Men igår, himmel i havet vad kul.
Det var special pass, fcar-bakelser :-) och föreläsning och tröjor på nästan varenda kotte !!!!!
Är det inte konstigt?
Att något så fruktansvärt, kan få människor att gå samman och hjälpa till och göra skillnad.
Jag önskar så klart att cancer aldrig funnits, så att vi i stället hade fått samlas över något roligt ämne istället. Men nu är det som det är. Nu gör vi skillnad.
Väldigt coolt att få föreläsa för ett gäng människor i de snyggaste kläder jag vet :-) träningskläder!!!
Tack Karin och Anneli och alla fantastiska människor som vi träffade ute i Lerum igår. Alla kramar vi fick och alla leenden.
Men nu är det fredag :-))