Att inse att jag aldrig blir som innan, är as-svårt.
Stundvis känns det enkelt och tjing tjong, här är en ny Cecilia, bara så där.
Men så händer något, någon säger något. Man ser något.
Och så inser man att man inte alls reagerar, så som man gjorde tidigare.
Dels blir man förvånad över sin egna oväntade reaktion.
Sedan förbryllad och kan inte riktigt hantera sin (min:-) egna reaktion. Som inte behöver vara extrem på något vis.
Och sedan kommer en slags klibbig sorgsenhet över mig.
Fan jag hatar cancer.
Jag hatar tydligen också förändringar och oväntade känslor. Jag hatar underförstådda och oklara budskap.
Har Jag blivit fucking fyrkantig... Eller?
Please help me Anna!!
Ja, idag var en sådan dag. För även i paradiset Puerto Vallarta finns det ormar (=cancer-spöken) som hugger till.
Och kanske är det så att semester, med ändlös tid att tänka och massor av glada människor gör att ens (mitt :-) väl uppbyggda försvar, rasar totalt.
Och i samma sekund som man bryter samman, så känner man sig så otacksam.
För vad har jag att klaga på?
För jag lever.
Så det är verkligen inte synd om mig, på något endaste sätt.
Men jag vet inte vilket som är värst; ledsenheten som sveper över mig ibland, eller det dåliga samvetet för att jag inte är som innan. Att jag inte är konstant glad.
ps. Men så fick jag ett väldigt modigt mail av en okänd manlig bloggläsare, som boosta dig mig tillbaka till verkligheten. Tack som f-n Mr H. Det kom i precis rätt minut :-))
Och så massor av kramar av min fina familj :-)))
 |
| Åh så dök Rafael upp från Washington DC. Och så var den knasiga mamma mia familjen samlad igen. (När vi åkte zip-line på Caseys 16-års dag, fick de andra som var med inte riktigt ihop hur vi hängde ihop. Så lite styv i korken av alla adrenalin ruscher, (när vi for fram över avgrunderna i bara en sele), drog jag till med att vi var en mamma mia familj. (ni vet som i filmen, ingen vet vem pappan är :-)) Snacka om att hakorna föll ner på de pryda amerikanerna. Jag utelämnade detaljen om att vi var en regnbågs-familj. Ville ju inte förstöra effekten :-))) |
Jag tror det stavas rädsla och sorg. Tyvärr går man nog inte igenom saker i livet obemärkt. Det vore nästan konstigt om det under den till synes glada söta livsbejakande ytan inte fanns en sorg över hur det var tidigare, som Cecilia 1.1. Kanske rädsla för vad som finns i framtiden, och känna att man lever i en glad härlig bubbla som man är rädd för att den skall spricka. Och även en känsla av tacksamhetsskuld. När man lever i 200 och har kul och trivs som fisken kanske de dolda känslorna till en början inte riktigt hinner ifatt. Nu vet du kanske inte ens riktigt själv vad det var som triggade och varför och förbannar att det hände.
SvaraRaderaAtt radera de dåliga filerna på Cecilia 2.2 och köra reset blir nog svårt men jag tror att dom kommer att sakta blekna och försvinna längre och längre ner i systemet. Kanske dom en dag lägger sig självmant i Papperskorgen och då är det att välja ”Töm Papperskorgen”.
Tänkte jag skulle ligga lågt ett tag med ”lustiga” kommentarer och mail och inte göra en complete fool of myself men det sket sig direkt. Så se bara vad din blogg engagerar, bara det…..
Välkomna hem
HAhahah du e skön RR.
RaderaTack, du fick mig att le än en gång.
Väldigt väldigt bra liknelse :-)
Sköt om dig!
SvaraRadera