Jag trodde aldrig att jag skulle stanna så länge i Cancer-Branschen. Men den tycks inte vilja släppa taget om mig.
Kanske beror det på att den tagit så mycket. Och då måste man fylla ut det med något annat?
Och medan jag ändå är här, på besök, kan jag ju göra lite nytta.
Eller så är det så att man inte är klar, innan man är friskhets-förklarad.
Eller innan kroppen är som vanligt igen, eller innan den ser ut som vanligt igen?
För jag känner mig längre ifrån ett vanligt liv, än jag någonsin gjort.
Kanske för att vissa saker gått upp för mig.
Att vissa saker aldrig blir som vanligt. Och jag vill nog det, så väldigt mycket. För det är ganska ensamt och man känner sig ganska vilsen. (man = jag, vem försöker jag lura :-)))
När hela livet skall ställas om.
Samtidigt som man varje dag är lite orolig.
Åh så hör man värsta smarta psykologen på TV, prata om hur stress kan skapa inflammationer i kroppen.
Jo, tjena, vad inte-stressad-man-blev-av-att höra-det.
Och ändå är man ju så förbannat glad över att vara vid liv, bara vid liv.
Men så ser man alla ni friska, alla som inte haft kniven på strupen. Som tindrar så där fint med ögonen. Sådan där vill jag också vara :-))
Tindrig med ögonen och bubbligt lycklig. (jag vet att inte alla är det, hela tiden, men det känns så)
Fan djävla cancer. Jag hatar den så jävla mycket att jag blir helt matt.
Så var rädda om er.
Gör det ni kan för att inte hamna här.
Sola med måtta, (lite svårt i Sverige idag :-))) rök inte, ligg med kondom och rör på dig lite varje dag.
Och se till att du har någon där, som kan krama dig, när det blir lite tungt :-)
sov gott fina ni, i mitt femhundrade-ett inlägg!!
 |
| Mina två sötaste som gör mig väldigt glada, varje dag. Tack för att ni finns tjejer. Jag älskar er mest i hela världen!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar