följ mig...

söndag 24 november 2013

Hemma på vår gata i stan (där dricker vi mimosa :-)))

Har fotat bäbisar och redigerat heta 40-isch babes hela helgen.
Åh kalendern blir sååååå snygg.
Men både Anna och jag är lite förbryllade.
Alla lekmän, typ vi och ni och andra man berättar för. Att vi skall göra en kalender.
Tycker att vi är smått galna, (med tanke på att det är så kort om tid :-)) men också att vi är rätt vassa som "bara gör det".
Vad är alternativet tänker vi.... att bara tänka massor av bra tankar och idéer. Om hur man kan samla in pengar till forskningen. Men inte göra något?
(Därför tror jag att Anna och jag jobbar så bra ihop. Det är kort sträcka från tanke till handling :-))).
Så vi tycker faktiskt att det är lite konstigt, att typ Cancerfonden och andra proffs. Ifrågasätter om vi orkar göra både ett lopp, en kalender och en gala....
Först blev vi förbryllade, sedan lite stötta.
Men nu känner jag den där känslan, "vi skall allt visa dem".
Jävlar vad det skall samlas in pengar :-)))
Men ibland kan jag faktiskt bli lite trött på att man alltid måste bevisa och hävda sig. Att man kan. Men å andra sidan så ger det en energi och drivkraft.
Så kanske skall jag tacka dem, som retade (mobbade är ett så fult ord) mig i skolan. (att jag var lång och inte som alla andra) att jag som vuxen inte ger upp, eller viker mig. (i första taget :-) Att jag fortsätter kämpa och göra min egen grej...
Men tacka känns lite konstigt... Vi kanske inte skall överdriva :-)))

Så tillbaka till kalendern, mycket roligare ämne!
Så nu har jag sprendat över de sista bilderna, i kalendern, till snällaste Johan som sätter ihop den just nu, (just nu :-)) efter min röriga idé. På 3 timmar. Rätt grym kille.
Jag vet hur det skall se ut, men kan inte göra den där sista proffsiga touchen, med rätt typsnitt eller rätt storlek på bokstäverna.
Och Johan bara trollar till det.
Åh by the way....
Save the date: 11/12-13 är det calender-release!! Mer information snart!!!
Åh så bjöd sötaste Anneli & Clara på godaste brunchen. Rätt mysigt att de bor tvärs över gatan. Storstadsliv när det är som bäst. Bästa grannar och bästa sällskapet. Tack finaste ni, säger Casey och jag!!!
Åh vad är väl en brunch, om man inte får mimosa. Och det fick jag. Rätt nice. Så efter massor av god mat och massor av god skumpa vandrade jag de 17 metrarna, tvärs över gatan hem igen :-))



3 kommentarer:

  1. Det är härligt med engagerade människor som brinner för bra saker, med armarna i kors händer inte mycket…
    Och ett råd till unga som retar en kompis som är inte är som alla andra, gör inte det, det är mycket troligt att han/hon kan bli din chef i framtiden.

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag känner igen mig i mycket i det du skriver i din blogg.Det är inte lätt att vara sjuk.Jag tycker det där du skrev om att man tappar mkt när man har cancer var bra skrivet det stämmer så jäkla bra.Vänliga hälsningar Kalle i Täby.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt inlägg Kalle!!
      Inte för att det är bra, men det känns ändå bra (du förstår vad jag menar :-) att få höra att andra känner som jag. Och att man inte är ensam. kram cecilia

      Radera