följ mig...

söndag 13 oktober 2013

Ett steg i taget = framåt!!!

Tack alla fina, för värmande sms och mail efter torsdagens sorgliga peak.
Men nu går jag vidare, ännu mer övertygad om att jag/vi skall göra skillnad.
Vi måste!!!

Så helgen blev lugn, kanske inte helt frivilligt :-)  Men bäst för mig, tänker jag.
Körde min föreläsning (som ännu inte är helt färdig formulerad) för familjen Krantz-Gustavsson.
Casey var också med:-))
Tack för er input och tålmodighet.
Nalle 4 år var också med.
Om någon sa att den tuffaste publiken, är högstadieungdomar, så har de inte föreläst för ett gäng 4,5 - åringar :-)))
Nalle körde en egen liten show. Och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Jag har glömt av hur tokroliga en försigkommen 4-åring kan vara :-)
Så Casey och jag är helt kära, i den här lilla guldlockig, blåögda gossen.
Som vi hoppas, snart behöver barnvakt :-))

När man går på cellgifter, så är det som om skelettet blir urgröpt. Och musklerna blir mjuka och slappa.
Hela kroppen känns tom och orkeslös. (+ alla saker som gör ont).
Så är det den känsla av att vara urholkad, som sitter kvar länge. Lika så den där plötsliga oväntade skelett smärtan, som knixar till skelettet. Det håller i sig någon sekund och sedan är det borta.
Jag kände av det senast igår.
Men det skrämmer mig inte lika mycket längre.
Men idag, när jag var på 75 minuters yogan på SATS, kände jag.... ett tryck i musklerna. :-)))
Inte som på den gamla goda tiden. Men jag kände att det fanns något mer än bara ihåliga muskler.
Det fanns en styrka i dem. Och jag kunde pressa mig lite.
Utan att det kändes som om jag skulle gå sönder.
För cellgifter gör en skör. Både mentalt och kroppsligt.
Är det så att jag är på väg tillbaka?
Jag vågar knappt tro det.

Och jag säger det igen. Träna, träna, träna. Även om det gör ont och även om det känns totalt meningslöst. Även om det är jobbigt. Och även om det gör ont. Och även om det känns som om resultaten går tillbaka, och man tvingas starta om på noll. Så fortsätt. Fortsätt. Varje gång räknas.
Det är knappt att jag vågar tänka hur jag mått idag, om jag inte tvingat mig att träna.

Hade jag suttit bitter (bittrare :-))) och trött och känt av alla skavanker som cellgifter och  cancer drog med sig?
Jag kan inte svära på det. Men jag skulle aldrig våga chansa.
Så gör lite, bara lite mer, än du tror att du orkar. Så lovar jag att du får din alldeles egna belöning.

kram till alla där ute!!
Man glömmer ibland av, att lycka är små, små saker. Som att kunna röra sig. Som att kunna sträcka ut sina armar. Som att kunna ta ett steg. Så för oss som kan. Nu gör vi det!!!




2 kommentarer:

  1. Du har så rätt i tränings-råden. Kämpar på här och känner igen allt du skriver. Du är en stor förebild! KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du e grym annette!!!
      Lidingöloppet ... heja dig!!!
      Nu kör vi du och jag så får alla andra följa med :-))

      Radera