Det finns en förklaring till det mesta..

Tråkigt så klart, att bilderna inte var med.'
Men det finns en förklaring till det mesta :-)

Hej Cecilia!

Hoppas allt är bra med dig.
Igår på sändningen testade vi med dina bilder i bakgrunden och tyvärr fungerande inte de här bilderna som vi hade tänkt oss. Det var ett tekniskt- och bildproduktionsmässigt problem som gjorde att vi tyvärr fick välja en annan bakgrund och dina bilder visades aldrig.

Så skrev Erika på tv-bolaget i morse.
Men så lovade hon att vi skulle få lite drag hjälp från andra håll.
Och det vore ju jätte fint :-))

Så hang in there :-)))

snopet...

Var det någon mer än jag som såg, att vi inte sågs...
På Cancergalan....

Blev liten sorgsen. Och lite ledsen för att jag skruvat upp förväntningarna, både hos er och hos mig själv.
Men jag var faktiskt lovad, av Erika från Meter Television, att våra bilder skulle vara med.
Men åh andra sidan så är kör de live och allt kan typ hända....
Men ändå....
Skall maila henne nu och höra vad som hände.

Och så har jag ju totalt glömt bort. Att berätta, något stort.
Att bästa gymmet, Endorfin, i Lerum.
Där skall alla anställda jobba med våra fuckcancerandrun-tröjor nästa vecka!!!!!!
Sååååå stort.
TACK TACK TACK!!
Bilder kommer :-))

Likaså tackar vi än en gång Wearbryssel för att de också arbetade i våra tröjor!!!!

Cancergalan är nu!

Och så är Cancergalan igång.
Och jag hoppas att vi är med.
Under Peter Jöbacks sångnummer.

Så mycket kärlek, tid och vilja som vi har lagt ner i det här projektet.
Så mycket vilja. För att visa hur vi har det.
Vi som sitter i livetsväntrum.
Att visa hur starka vi är. Att visa hur sårbara vi är.
Att visa hur vi ser ut. Men också hur jävla snygga vi kan vara. När vi känner oss fina.
(det kommer inte att synas i tv i kväll, tyvärr :-)
Att av kärlek kommer vi att göra skillnad.
För vi kommer att rädda någon.
För vi kommer att få människor att förstå att tidig upptäckt och forskningen är skillnad på liv och död, i Cancer-Branschen.
Så därför döpte jag faktiskt projektet till "Välkommen till Cancer-Branschen"

En fras som är lite otäck, men också med glimten i ögat.
Så som alla mina ärliga modeller är. (inte otäcka alltså :-)) men med glimten i ögat)
Jag är så djälva stolt över er.  (de två sista sötnosarna jag fotade, är tyvärr inte med eftersom jag inte hann att få med era bilder, men ni är med nästa gång).

Coolaste brudarna jag känner (inklusive mig själv LOL :-))))

En dam svimmade, några grät och de flesta skrattade på rätt ställe och..

...jag är äntligen tillbaka :-))
För nervositeten har släppt och jag överlevde :-)

Pratar jag om ett pojkband?
Neeeeej :-)
Om min lilla föreläsning, hos generösa Audi i Göteborg, som jag tror blev... godkänd.
En svimning och några tårar, inte illa för en rookie :-)))
Det kändes som att jag nådde fram.
Som jag lyckades att få alla som lyssnade.
Att förstå, hur viktigt det är att vi hjälps åt, i kampen mot cancern.
Att vi, fotfolket måste rädda varandra.

Audis "lilla" event samlade in respektfulla 88 000:-
Helt galet mycket pengar!!!
Som oavkortat går till Jubileumskliniken. Grymt. TACK!!!
Jag är så stolt över att jag fick vara med, och jag hoppas blygsamt att jag kanske bidrog, till någon utav de kronorna.
Men jag kan inte säga hur det gick, eller hur det var.
Men det kändes bra. Och jag känner att jag vill göra skillnad.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag vill få alla friska, att njuta av sin friskhet och jag vill att alla friska förstår att god hälsa är sååååå viktigt.
Njut av er fina fredags kväll.
Själv somnar jag strax i soffan ;.)

Bästa hjälpen hade jag med mig :-)))

Fantastiskt bra uppfostrad :-)) Att möta mamma med vin efter åt :-)))

Sötaste syster Ellie fotade mig, Kahalil och Erika på scenen, strax innan vi skulle prata.

Så här såg det ut när jag började!!

Åh här lovar Erika att Audi skall vara delaktig i loppet!!

Så smickrad, lycklig och rörd. När jag förstod att den sötaste tjejen som dök upp, var Stina, som mailat mig tidigare.

Vill ju inte erkänna att jag är lite blödig. Men Stinas värme och vackra ord, gjorde att det ändå trängde fram en tår.

Alltså, jag är så stolt över mina tjejer. TACK för att ni är med mig. Tack för er support, er kärlek och att ni finns med mig. Och tack för att ni sålde så många tröjor. Fuck vad vi gör skillnad :-))

Rätt coola, rätt snygga och så dj--a härliga att få hänga med. Proffsigaste gänget är We Are Bryssel!!!

Så här coola var de :-)) Tack We Are Bryssel för att ni gör skillnad!

Två rosa brudar som jag gillar som f-n. TACK Gun-Britt. En flaska skumpa fick jag i present. Din omtanke och generositet är enorm.  Och att få känna den, är stort. TACK G-B!!! 

Tjohooooo världen, här är jag :-)))

Det är sååååå nervös-spännande inför föreläsningen i morgon.
Att hålla en föreläsning är super kul och det slutar oftast med att man får applåder :-)
Men den här gången är det ju annorlunda. Jag skall prata om mig själv..... och jag skall prata för människor som står i en bilhall och sippar på ett vinglas.
Alltså såååå spännande - men way out of my comfort-zone alltså!!!
Men vad jag hört ryktesvägar, så är två bloggläsare där; G-B och RR. Så jag hoppas så klart på liiiite extra support där :-))) (kan ni lova att skratta, om jag säger något som skall föreställa roligt men som ingen annan skrattar åt? pleeease??)

Livet går verkligen i 200 galet, roliga knyck.
Så blev jag lite trött. På min kropp.
Som jag så klart älskar, för att den stått ut med alla tuffa behandlingar och klarat alla påfrestningar det sista året.
Men så bryter den ihop.
Och jag får värsta utslagen över hela kroppen (precis som jag fick i somras) och nu drog jag mig, in i det längsta för att besöka doktorn.
(jo, jag hann med ett samtal till onkologen mellan två möten. Helt surrealistiskt att först prata sälj och sedan ringa avd 70 och fråga, var vanligaste stället för spridning är när man haft äggledare-cancer...
Jag tänkte att jag kanske fått cancer i huden eller blodet. Och därav fick utslag).
Och jag skojar inte.
Så twistad blir hjärnan efter en sväng i Cancer-Branschen.
Att man på fullaste allvar tror att man fått cancer igen. Bara för att man fått 100 ilskna hudutslag.
Hudläkaren gjorde en biopsi (han gröpte ur lite hud ur min arm... sååå äckligt).
Men allt för att vara på den säkra sidan, menade han.

Så nu får jag vänta och käka lite Betapred under tiden. Som jag faktiskt glömde att ta i morse.
Fan livet e ju helt underbart.
Så att tänka på piller och såndant, hinner jag ju inte :-))))

Hjäääääääälp!!!!!

Glöm inte att undersöka er!!!!

Mer om vernissaget en annan dag :-)
(hur kul som helst :-))
Men än är det Cancergalan som ropar efter bilder från projektet.
Har precis redigerat 21 stycken, som är på väg upp till Stockholm just i denna minut.
Såååå spännande.
Och så är det ju föreläsningen som hägrar på torsdag.
Har hittat formen på den, nu gäller det bara att finslipa på den och få fram lite bilder.
Och så fick jag en mycket god nyhet....

tada... hörs i morgon alla fina människor :-)

Inte för att jag trodde att det skulle vara något annat svar än det här. Men så säger vi ju alla :-)
Gillar att inga var understruken. Man blir ju lätt lite nojig :-))
Så gå på alla undersökningar ni får, det kan vara det som skillnaden!!!

Perukfärgning - firmafest och söta pojkar = vilken helg!!!

En galet rolig helg!!
Allt har verkligen gått i 200 knyck.
I torsdags (då kan man väl säga att helgen började :-) fotade jag två stora företag.
Bland annat en invigning i Vara. Hos en super trevlig kund som jag fotar mycket för.
Kom hem sent som attan. Och kastade mig i säng.
På fredagen jobbade jag på dagen, men hann lämna in peruken hos Lisa på Christers i Kompassen.
En av fördelarna i perukbranschen; Jag lämnade in peruken hos Lisa och tog en fika med Casey :-))
Hann till och med att gå tillbaka till studion, för att jobba lite till.

På kvällen kastade vi oss ut till Hisningen. Vi skulle jobba som servitriser för Anna. På en firmafest.
My gååååd så kul vi hade. Vi serverade mat, plockade av, släpade smutsiga tallrikar, serverade drinkar och fällde ihop bord och stolar för 85 pers.
Tur att Ellen och Casey höll ställningen i baren ;-)
Vilken kväll. Hemma i sängen 03.15
Och fredag blev en stor dag på många sätt, för fnisset kom tillbaka in i mitt liv.
Alltså sådant där bubblande, fnissande som bara kommer, helt oväntat. Och ju mer man fnissar ju svårare är det att sluta.
Och ni kan ju tänka er att det fanns lite att fnissa åt :-)
Firmafest med fri sprit i baren och fri öl och vin till maten :-)
Alltså, om ni ser mig någon gång, dansandes (det är okej :-) men dansandes som om jag verkligen tror att jag är John Travolta. Så att jag börjar rulla mig på ett drink-blött golv. Utan värdighet. Så snälla säg till mig. Please.
Men ni fattar själva... att det fanns ganska mycket att fnissa åt, hela den kvällen.
Firmafest, jag säger då det :-)))))

På lördag-morgon fotar jag liten bäbis pojke, men sedan går jag hem och slappar :-) Helt slut.
Men inser att det kommer inte att bli någon ordning på mig, om jag inte tar mig upp och ut.
Så jag hänger med Casey till Lisa för nu vill hon fixa frillan. Hon blev så fin.
Och då träffar jag skönaste gänget. Som lockar med mig på bus.
Alltså Christers Hårvård i Kompassen är verkligen ett av världens härligaste ställen.
Casey och jag avslutar med en liten shopping lunch på SoHo.
Hon träffar kompisar och jag går till studion för att slipa på föreläsningen.

Och nu sitter jag här lite yrvaken och skall strax fota en bäbispojke igen. Så det blir nog inte så mycket träning den här veckan tyvärr. För i kväll är det ju vernissage.

Så här ser jag ut nu :-) Tack finaste Lisa Hagenström som är expert på hur man klipper och färgar peruker. TACK!!!!

Anna och jag innan "firmafesten" sätter igång. Tjohooo liksom. Galet att stå vid sidan och nyktert se på LOL

Två sötnosar som fick bekänna färg :-)) Men jag tror att de hade minst lika kul som vi.

Alltså, om man bara är vaken så kan nästan allt hända :-) Som att bli medbjuden på en liten öl i ett packrum, av ett gäng söta, charmiga och alldeles förtjusande inte ens 30-isch killar. Fattar ni boostningen. Tack David och gänget för att ni gjorde min dag!!

Sedan fick mamman sansa sig. Och bli mamma igen :-)) Så super nystajlade  Casey och jag åt en god lunch på SoHo.

Visst blev hon fin den lilla :-)))

Anna och jag innan "firmafesten" sätter igång. Tjohooo liksom. Galet att stå vid sidan och nyktert se på LOL

Cancergalan ringer...

...och jag står i givakt :-))
Kanske, kanske skall vi skalliga få vara med på ett hörn, på 7:ans Cancergala.
Den heter väl inte "cancer för alla" :-)'
Men något om, att alla olika cancrar också får vara med. No shit. Alltså :-)))

Så våra bilder kommer kanske att rulla, när de spelar en låt med Peter Jöback!!!!
Fattar ni tjejer, stort :-))

Så bloggen får stå tillbaka idag också.
För när Cancerfonden kallar, då säger man inte nej, liksom :-)))


puss & kram alla fina!!!

Vrål stajlad skallig. Har fortfarande svårt att visa "helskalliga jag". Det är nog för nära :-)) Men jag hade goa kinder iallafall :-))

Svårt att tänka att detta är bara 8 månader sedan :-))

Löpning när det är som värst-bäst!!

Det händer så mycket just nu och dagarna är alldeles för korta :-))
Men det enda jag har på hjärnan, är f ö r e l ä s n i n g e n.
I natt låg jag vaken 2 timmar och oroade mig.
Men så idag.
Trillade poletten ner, och jag vet hur jag skall prata.
Kanske inte vad jag skall säga, men hur :-))

Så nu skall jag bara träna (bara och bara, det är ju rätt personligt, så lite små jobbigt är det ju att gå igenom allt flera, flera gånger. Men jag vill ju göra skillnad. På riktigt. Så det blir väl det jag skall prata om :-))

Därför har bloggen hamnat lite vid sidan av.
Så för att rensa tankarna och hitta tillbaka, följde jag med Göteborg Running Club idag igen.
Men alltså, vilket gäng :-))
Idag, när det inte regnade, var vi säkert över 100 pers.
Som sprang trail i Slottskogen.
Ja, när jag växte upp kallade man det "springa i skogen".
Men jag lovar, löpning är väldigt mycket mentalt. Så att ge nördig löparträning coola namn.
Gör det faktiskt såååå mycket roligare.
Casey hade lagat mat till mig när jag kom hem. (tack älskling!!!)
Därefter har jag inte rört mig ur fläcken.
Lite jobb med datorn i knät, är det enda jag åstakommit.
Alltså sååååå jobbigt pass. Plågsamt och kul.
Häng gärna med!!
Det är gratis och det är skitkul-jobbigt-löpigt :-))

Mitt i natten :-) Nä, men kl 19.08 när vi sprungit, hoppat och halkat över stock och sten i drygt en timma. Tack Samir och Johan!!!

Strax innan vi skiljs åt. Du hittar dem på Facebook!!

Kärlek är störst av allt.

Kärlek är fan-i-mej det vackraste som finns.
Jag blir så rörd när jag ser människor, ge varandra fina kärleksförklaringar.
Alltså vilken kärlek som helst.
Jag älskar mina tjejer så hjärtat nästan vill spricka. Och det är stort. Och det gör mig så tacksam.
Tänk om man inte kunde älska. För även om kärlek gör en sårbar, (var sig det gäller småsystrar, döttrar eller andra relationer man har) så får det en, att känna sig levande.

Och visst hoppas jag, att jag också får bli så där rasande galet kär igen. Shit då är man verkligen levande. Och det ger i alla fall mig, en vansinnig energi. Och den energin saknar jag.
Vet inte varför det är så himla trögt just nu.
Att få den där pirrande känslan. Av att gilla någon.
Lite extra. (åh då pratar jag ju inte småsystrar eller döttrar :-))
Jag tror att jag redan har högsta dosen av min östrogen plåster :-))))
Vad mer finns det, att ta till? hahaha
Sötaste Stockholms-Katharina, berättade att det senaste grejen. Var något från honungen/pollen, som gjorde att man fick större muskler. Och mer sex-sug.
Men det var nog inte äkta kär-kärlek. För det går nog inte att få på burk :-))
Så krama lite extra om du har någon att krama.
Det är ju ändå måndag :-))

p.s. Katharina.
-Va sa du att man kunde köpa det där honungsgrejen ???

Sötaste Casey och sötaste Ellie är underbara sms-skrivre. Så klart att jag föredrar dem IRL. Men i brist på deras närvaro är ett gulligt sms guld värt.  

Ett steg i taget = framåt!!!

Tack alla fina, för värmande sms och mail efter torsdagens sorgliga peak.
Men nu går jag vidare, ännu mer övertygad om att jag/vi skall göra skillnad.
Vi måste!!!

Så helgen blev lugn, kanske inte helt frivilligt :-)  Men bäst för mig, tänker jag.
Körde min föreläsning (som ännu inte är helt färdig formulerad) för familjen Krantz-Gustavsson.
Casey var också med:-))
Tack för er input och tålmodighet.
Nalle 4 år var också med.
Om någon sa att den tuffaste publiken, är högstadieungdomar, så har de inte föreläst för ett gäng 4,5 - åringar :-)))
Nalle körde en egen liten show. Och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Jag har glömt av hur tokroliga en försigkommen 4-åring kan vara :-)
Så Casey och jag är helt kära, i den här lilla guldlockig, blåögda gossen.
Som vi hoppas, snart behöver barnvakt :-))

När man går på cellgifter, så är det som om skelettet blir urgröpt. Och musklerna blir mjuka och slappa.
Hela kroppen känns tom och orkeslös. (+ alla saker som gör ont).
Så är det den känsla av att vara urholkad, som sitter kvar länge. Lika så den där plötsliga oväntade skelett smärtan, som knixar till skelettet. Det håller i sig någon sekund och sedan är det borta.
Jag kände av det senast igår.
Men det skrämmer mig inte lika mycket längre.
Men idag, när jag var på 75 minuters yogan på SATS, kände jag.... ett tryck i musklerna. :-)))
Inte som på den gamla goda tiden. Men jag kände att det fanns något mer än bara ihåliga muskler.
Det fanns en styrka i dem. Och jag kunde pressa mig lite.
Utan att det kändes som om jag skulle gå sönder.
För cellgifter gör en skör. Både mentalt och kroppsligt.
Är det så att jag är på väg tillbaka?
Jag vågar knappt tro det.

Och jag säger det igen. Träna, träna, träna. Även om det gör ont och även om det känns totalt meningslöst. Även om det är jobbigt. Och även om det gör ont. Och även om det känns som om resultaten går tillbaka, och man tvingas starta om på noll. Så fortsätt. Fortsätt. Varje gång räknas.
Det är knappt att jag vågar tänka hur jag mått idag, om jag inte tvingat mig att träna.

Hade jag suttit bitter (bittrare :-))) och trött och känt av alla skavanker som cellgifter och  cancer drog med sig?
Jag kan inte svära på det. Men jag skulle aldrig våga chansa.
Så gör lite, bara lite mer, än du tror att du orkar. Så lovar jag att du får din alldeles egna belöning.

kram till alla där ute!!

Man glömmer ibland av, att lycka är små, små saker. Som att kunna röra sig. Som att kunna sträcka ut sina armar. Som att kunna ta ett steg. Så för oss som kan. Nu gör vi det!!!

Är jag en kärleks-soldat eller en cancer-warrior?

Varför får vanliga snälla människor cancer???

Varför skonas barnmisshandlare, pedofiler och krigsförbrytare.
Varför kan män misshandla sin partner och ändå vara fullt fysiskt friska?
Varför går djurplågare och män som stenar kvinnor till döds, fria från cancerns käftar?
Listan kan göras lång.
Varför är det så orättvist?

Det ställs på sin spets när man får ett besked, som jag fick igår.
Att soliga Malin somnat in.

Och jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns ingen mening med att få cancer.
Men man kan göra något meningsfullt utav det.

En annan av mina vackra, starka modeller hade en annan teori.
-Vi är inte drabbade, sa hon. Vi är utvalda.
Utvalda att sprida kärlek.
Och få människor att förstå hur skört och vackert livet är. På samma gång.
Och att vi måste vara snälla mot varandra.
Att vi skall uppskatta det vi har och inte hänga upp oss på småsaker. För det finns något som är mycket värre.
Så kanske är det så. Att vi som är utvalda. Skall vara runt omkring er, som små kärleks-soldater.
Och sprida kärlek!

Själv känner jag bara ilska, och vill ännu mer gå in för rollen, som en äkta cancer-warrior.
Men nog är det så, att en kärleks-soldat kan göra minst lika mycket nytta (om inte mer) och samtidigt sprida kunskap och försoning.

Så jag lovar dig Malin, var du än är. Jag skall bli den där kärleks-soldaten, av hela mitt hjärta.

Så snälla, ligg med kondom, rök inte, sola med måtta och använd blyfri deodorant!!!!
För det är ju faktiskt fredag, så nu kör vi.
Tänk kärlek!!

I kärlekens tecken vill jag slåss och skrika fuck you cancer!!!

Orden är borta..

..och mitt hjärta är kallt.
För en mina vackra, stolta, fina, snälla och modiga modeller somnade in, för fyra veckor sedan.

Jag mailade henne idag och fick ett "Undelivered Mail Returned to Sender"

Och jag fick onda, onda aningar.
För hon berättade för mig i mitten av augusti, att hon fått metastaser i huvudet och skelettet.
Men att hon trodde att hon snart skulle få komma hem.
Att allt var okej. Liksom
Att kampen bara skulle bli lite tuffare än hon trott. Men att allt skulle gå bra.

Jag fick svaret på hennes"Undelivered Mail Returned to Sender" från en av hennes arbetskamrater.

Att hon inte finns mer. Att hon somnade in 4 veckor efter att vi hörts av.
Hur djävla orättvist får det vara???

Vad är det som är fel när vanliga människor får cancer??

Min dag idag var en av de bästa hittills.
Och så slutar det så här. För jag känner en enorm sorg för Malin. Och för alla andra som cancern tar. Men det väcker också mina egna tankar om min egna odödlighet. Igen.
Och om man tänker negativa tankar, kanske kroppen förstår det???

Jag känner att det blir en lång natt..

Föreläsning som gör skillnad :-))

Galnaste löpar-passet i heeeeeela mitt liv.
Igår. I Slottskogen. I spöregn. Drygt 70 minuter. Med 100 andra nördar :-))
Jag var sist i precis varje övning.
Men det var ändå helt magiskt. Jag slet som en otränad, bredvid alla dessa muskulösa, starka människor som rusade upp, backe efter backe.
Jag pustade och frustade och var glad om jag orkade jogga upp. Även om det kändes som om jag stod still. Väldigt märklig känsla :-))
Sann löparglädje. Och vänlighet och gulliga killar och tjejer. Jag var typ nästan äldst.
Men en tjej trodde att jag var jätte ung.
Och med mössan nerdragen över öronen och en blöt peruk som klibbade sig på kinderna och lägg därtill att det var regnigt och mörkt, så kändes det väldigt stort. :-))
Alltså. Tillbaka till träningen :-))
Grodhopp 20 st. blandat med backintervaller och utfall och så grodhopp och ruscher, igen. Och hopp.
Trodde inte att jag skulle kunna gå idag. men det är rätt okej :-)
Men jag är konstant hungrig.
Måste bränt precis allt jag har :-))

Så är ni sugna, häng med nästa tisdag, kl 18.00 i Slottskogen. Göteborg Running Club. Kolla på Facebook så får ni all information.

Och här är inbjudan till eventet som jag skall föreläsa på.
Sååå spännande. Och jag tackar än en gång för alla tips och idéer jag fick av er. TACK. Föreläsningen är nästan klar.
Skall låta en liten test publik lyssna på mig på söndag :-)
Sedan skall jag låta sätta ihop ett bildspel. Som kommer bli så.... väckande :-) Om jag får ihop det som jag vill :-))

Och sedan fick jag ytterligare en förfrågan om att föreläsa. Ett helt gym som vill skänka och köpa tröjor. Återkommer om det :-)

Du kan också anmäla dig om du vill :-))

Tack vackraste Lydia och finaste Kristian!

Det är konstigt.

När man träffar vissa människor, så klickar det.

På ett ögonblick.

Man blir liksom kär. 

Och jag har väl alltid vetat att Lydia fanns. 

Och att alla gillar henne. Typ :-) 

Och att hon är himla kul. 

Och att hon drivit United Fashion i många år. En cool cat med andra ord.

En av mina fina grannar, Christian, tyckte att vi skulle träffas. På en lunch.

Så mina förväntningar var så klart, enorma :-))

Och vilken lunch det blev. Tjohoooo!!!
Tack Kristian, för att du presenterade oss, för varandra.

Tack Lydia för din underbara härliga energi. Ditt skratt och din glittrande ögon.

Och jag vet att vi diggat varandra, även utan den hemskaste av alla gemensamma nämnare, nämligen cancer.

För Lydia har obotlig cancer.

Så snälla, skänk till Cancerfonden. För vi måste få fram mer cellgifter, bättre behandlingar och bättre procentsatser, på sådana som Lydia, på sådana som jag.

Snälla!!!

Men Lydia är inte som väntar, på att andra skall göra jobbet. Hon målar de vackraste av tavlor. 

Där vinsten går till Cancerfonden.

Så hon bjöd mig på sitt vernissage. Så kul. 

Då skall vi dricka ännu mer cava, bete oss, skratta och leva som faaan.

Det är vi nämligen värda och det är det enda rätta, konstaterade vi!!!

Tack sötaste Kristian för en av de gladaste luncherna jag någonsin varit på. Och det vara inte bara tack vare den goda cavan :-))

Mammografi är livsviktigt, men pappografi då?

När man fyller 40 år blir man automatiskt kallad till mammografi. 

Men hur många unga tjejer har jag inte träffat nu, som fått Bröstcancer. 

Långt. långt innan sin 40-års dag!!!

Så jag säger, kläm, känn och var kritisk!!!!

Det kan rädda ditt liv.

Tidig upptäckt is da shiit.

Så gå på mammografin tjejer!!!

Vill du känna dig jämnlik, kläm på en pung :-))

Lite otäckt, men livs viktigt!! Att stå halvnaken i ett rum med okända människor. Och inte riktigt vilja, men veta att veta är bättre. Sååå mycket bättre.

När börjar man med Pappografi? Jag lovar dig, ingen man hade gått med på att låta någon klämma söder pungen på dem.... just saying.

Om man inte är övertygad om mammografins förträfflighet så har de gjort en liten lista. Över andra sker som avger strålning. Kanske inte precis det jag har lust att läsa? Timingen är ganska skrattretande i Cancer sammanhang :-))

Ses snart snart igen, Mexico-Mogge!!!

Min finaste, äldsta vän (som ser ung ut :-))) flyer hem till Mexico i morgon.
Så igår hade vi avskeds middag för honom.
I Borås, hos Johan och Henrik.
Som vanligt lagade Henrik fantastiskt god mat. (han var ju mäster kocken på vår Visingsö resa i Juli)
Och när vi blir gamla skall vi bo ihop. Mogge och jag, kanske Oscar också, jag hoppas Henrik och Johan också ;-)
Ni vet som ett kollektiv. Fast vi är lite äldre.
Morgan kommer ju att gifta sig. Ganska snart, gissar vi. Vild gissning. Men ändå :-)) Det har vi nästan bevis på. Värre är det väl med mig :-)))
Så då känns det faktiskt väldigt skönt, att veta att man har någon där, så man slipper sitta själv.

Och Mogges faster har skrivit en rätt cool bok. Eller kan man säga cool? När det handlar om cancer.
Men 2009 fick hon bröstcancer och skrev boken "Lite cancer är inte så farligt"
Respekt.

Bokföring  i 3 timmar, rätt segt. Men 75 minuter yoga kompenserade varenda minut .-))

Det blir väldigt tomt utan dig mogge. Inte bara är Mexico långt borta. Det är också 7 timmars tids skillnad, vilket gör att det är svårt att komma till att prata. Tack gode gud för Skype och Viber.

Mogge och Johan!!

Mäster kocken Henrik!!

Har läst lite av den, men skall köpa den. vulkan.se är förlaget.

Snabb löptur i spöregn, såååå jobbigtkul!!!!

Jag älskar verkligen att bo i stan.
För när jag gick till bilen, vid halv elva var knappt någon vaken.
Samtidigt pratar jag med en polare från landet.
-Cecilia, säger han, så där lite bestämt och lite vuxet och lite anklagande (han är ju faktiskt en månad yngre än jag :-)) Halva dan`har snart gått!
Ja, ja, säger jag och tänker att det är allt lite skillnad på stad och land. Fast man inte riktigt tänker på det. Och jag är ju uppvuxen på riktiga landet. Med kossor och sånt. Och jag vill aldrig tillbaka dit :-))

Löpturen idag var min snabbaste!!!!!!!!
8:an i Skatås som inte är 8 km. Snarare 7,76 sprang jag på 43 minuter!!!!!
Det var den jobbigaste rundan jag sprungit på länge. Jag tvingade mig. Att ligga på hög puls och flåsande lungor. Såååå jobbigt.
Men så skönt när man är klar. Och kan sätta sig i bilen. Så skönt när man duschar. Och kan äta 2 gigantiskt stora portioner potatismos och korv. Och känna att musklerna lever.

Och när jag sprang där uppe i regniga Skatås. Blev jag lite förbannad (gamla Cecilia börjar nog komma tillbaka :-))
För när jag åt min frukost gröt och sällskapet var Facebook (jag lät Casey snusa vidare :-) läste jag på Hagabadets sida.
Och efter deras inlägg så är det alltid massor av människor, som gnäller. På att det är för dyrt. På att människorna på bilderna är för smala... bla bla bla...

Jag skulle älska att göra PT-Duellen (stenhård träning i 10 veckor) för att se vad jag skulle kunna förändra och hur hårt jag kan gå fram.
Man fotas före och efter. Och får en PT, hjälp med att bryta ovanor och skaffa sig goda. Hjälp med kost och en PT som pushar en 3 dagar i veckan.
Och jag har inte heller råd att göra det. Men jag tänkte köra en egen liten duell.
Men före och efterfoto. Och se hur jag (kanske) förändras på 3 månader.

Så därför skrev jag det här inlägget. Kommer väl får massor av pisk nu.
Men jag blir så trött på folk som lägger mer energi på att sprida dålig energi, än att se till vad de faktiskt har. Och vad de faktiskt kan göra.
Skulle jag gnälla på alla som är friska?
Tror inte det.
Nu skall jag dressa mig lite och sedan sätta mig i bilen till Borås.
För där väntar lite sorgligt.
Mogges avskedsmiddag. För han flyger till Mexico på måndag.

Vad tror ni? Blir jag nedslagen så vet ni ju var ni kan börja leta :-))) Inser nu att det kanske var att gå ut lite hårt. Men ni har inte sett deras bittra och avundsjuka kommentarer (tror att de flesta är borttagna nu och så har Haga badet börjat med att bemöta tråkiga kommentarer, smart drag :-)

Bubblig glädje och söta Kostas!!!

Det blev nog lite mer än 3 glas vin i går kväll.
Men efter att suttit hemma själv, och nykter sedan i augusti, så var det väl helt okej att få ge järnet på mysigaste tjejmiddagen, med skönaste brudarna :-))
Och jag var faktiskt i säng strax efter elva.

Jobbade som en galning  hela dagen i går.
Men det var med ett leende :-))

Alltså. Det har nog hänt något med mig.
För det är något i mig, som vill fram. Som jag gillar, som bubblar  :-))
Men lika glad som jag blir över att känna det där bubbliga  känslan, som jag tror är glädje. Lika orolig blir jag att den känslan skall försvinna. Att det bara visar sig vara en kemisk kombination som inte är på riktigt.
Men nu skall jag ju leva i nuet.
Och inte vakna kallsvettig, för att jag drabbats av någon hemsk mardröm. Eller för att nivåerna i kroppen är i obalans.

Så fram för mer vin, glädje och liv!!!

Mysigaste stället med mysigaste Costas. Caleo är verkligen mitt favorit ställe. Sedan att det ligger typ 100 meter från min port gör ju inte saken sämre. Eller att Kostas alltid möter en i dörren med ett stabil handslag eller en go kram, gör Caleo ligger höst upp på min 10 i topp lista.

Tack för en super mysig kväll!!! Med Katarina, G-B, Marie och så den övertaggade Cecilia!!!

100 squats och 3 glas vin :-)

Väldigt mycket motion det blev helt plötsligt :-)
Jag tror jädrar mig i havet, att östrogenplåstren gör nytta.

Och jag har fnissat idag :-))
Så jädra skönt.

Lite yoga med Caroline och så gymmet.
Ingen av den kvinnliga delen av befolkningen har väl missat "ensam mamma" Johanna Toftby som startat en ny trend. Att göra knäböj.
Men nu heter det helt plötsligt squats och är värsta populärt :-))
Hon säger att man skall göra 100 squats i 100 dagar !!!
Ni som följt mig ett tag, vet ju att jag försöker hoppa upp jämnfota på en låda. För att få större rumpa :-)

Så hennes tips är ju lite gammalt :-)) Men hon har helt rätt.
Att orka göra 100 stycken i 100 dagar är imponerade. Jag tror att hon är på dag nr 27.
Jag orkar typ 10 strikta knäböj. När jag kör andra benövningar. Sedan är jag helt slut.

Men så har jag ju enväldigt platt rumpa också :-)
Skam den som ger sig, få saker är gratis. Bara att hugga i :-))

Nu är det strax Caleo som gäller. G-B och Katahrina. Tjohoooo!!!

Ser rätt strikt ut :-)))) 

Jag är med i Sport Guiden!!

Tjohoooo.
Vad spännande.
Jag är med i ett magasin. Ni vet fyrfärg på nästan glansiga sidor :-))
Super trevliga Henrik, från Sport Guiden, ringde mig en dag och undrade om han fick intervjua mig.
Han hade letat efter en sportig cancrig. Och det passar jag ju ganska bra, in på :-)
Och han skrev så fint.
Tidningen hittar du gratis på massor av sportbutiker, gå in här så ser du mer!!

Och eftersom det faktiskt står i tidningen att jag tränar så är det väl bäst att jag masar mig iväg till gymet :-)  (varannan dag har jag ju lovat, sååå osugen just idag, men bara att ge sig iväg)

Skrev något på FB förra veckan om att -Kolla här är jag med i den här tidningen!
Men det är inte "dejta med framgång" som är om mig.
Då svarade någon söt, som jag inte kände -Att jag visst kunde träna och samtidigt träffa någon, i spåret.
Och jag svarar lite så där... -Lyckades jag inte få till en enda dejt efter 4 mil marathon i Frankrike så är det nog fel forum för mig. Skrev jag, i och för sig med en smajlgubbe bredvid.
Och sedan visar det sig att det var en av de söta tjejerna från singelspring som skrivit kommentaren. Så gulligt.
Ni kan ju gissa om jag kände mig bitter och gammal, eller bra bitter :-))))

Maria gör också skillnad!!!

Finaste Maria driver Corpo by Cerboni.

Där har hon bland annat designat den här ringen. 

Den lilla figuren symboliserar att ingen är perfekt, men att det spelar ingen roll.

Att man skall acceptera sig själv för den man är, och överösa sig själv med kärlek och tacksamhet. 

För att man är, just den man är.

Maria har gått den tuffaste av vägar, till den insikten. I tretton år led Maria av ätstörningar, . 

Nu vill hon sprida kunskap och verka för att vi skall må bra och älska våra kroppar oavsett.

Så blir du nyfiken, gå in på hennes hemsida och läs mer.

Eller handla något i hennes webbshop!