värdighet??

Mitt i mellan två cytostatika behandlingar måste man tydligen ta ett gäng blodprov. Jag har listat mig på Vårdcentralen Carlanderska, som det känns tryggt och hemmatamt. Alternativet var fabriken Sahlgrenska, ett ställe jag vill spendera minimal tid på. Eftersom någon nitisk sjuksköterska fått för sig att jag kanske har diabetes skulle jag också göra ett urinprov. Först på plats, var jag först in till sköterskan som uppenbarligen vaknat på fel sida. Faxade papper från JK (JubileumsKliniken) var som bortblåsta, åh det gjorde den bittra sköterskan tydligt klart för mig, att det var ju mitt fel (???) Får en liten plastmugg att lämna urin i, öppnar dörren till den nyss öde korridor/väntrum, men nu sitter det upp emot 20 personer där ute. -Tjohoo tänker jag, stänger dörren om mig in i provrummet och säger försiktigt till sköterskan, att jag vill inte lämna urin här inför alla människor (inte så att jag skulle göra "det" inför dem, men jag skulle tvingas bära den genanta muggen förbi, 20 morgontrötta människor). No värdighet i det. Trodde att sköterskan fick en stroke, när hon började himlade med ögonen. Det var då jag gjorde det... Tog fram mitt cancer-kort... hehehe. Jag lade huvudet på sned och tittade storögt på henne och sa att,
-När man har cancer är det så mycket som blir jobbigt, typ vanliga saker. Sköterskan tittade surt på mig, men släppte lite på det oklädsamma snörpet runt munnen och gav mig ett rör att kissa i hemma. Cancer bitches strikes back!!!
Kom hem, åt gröt och gjorde 10 minuter försiktig yoga och livet kom tillbaka :-) ha en bra dag och försök håll värdigheten högt!