Visa dagar blir små saker jätte stora. Är det min cytostatika-hjärna, min klimakterie-hjärna, (har inte märkt av något ännu, men vänta bara :-) eller bara min vanliga otåliga cecilia-hjärna som är lite trött och frustrerad?
Men skam den som ger sig. Det måste väl finnas peruker på fler ställen, i fler prisklasser? Jag nöjer mig inte med något mindre än det bästa. Jo, oftast gör jag det men inte när det gäller mitt hår, min identitet. Jag tror på fullt allvar att min styrka sitter i mitt hår :-) sedan må det vara syntet, importerat eller original, men likt Simson vill jag inte chansa.
Så jag kastar ögonen på Stockholm. Ringer en känd hårstylist, inget svar. Ringer Jean-Paul Barda som fixade Caseys hår inför en modevisning förra veckan, inget svar. Mailar kända och mångfaldigt belönade bloggerskan Lotta Gray. Snygg, city-chic journalist som alltid syns i vimlet, med lite cancer. Ja, cancern syns så klart inte :-) Men hon skriver i alla möjliga och omöjliga sammanhang om just cns. Åh hon är grym. Jag gillar henne skarpt. Och hon svarar!!!! på typ 30 minuter!!! Jag blir helt överlycklig. Hon önskar mig lycka till, hon ger mig några tips, hon vill att jag återkommer och berättar hur det gick och hon avslutar brevet med kram Lotta. Så gulligt!!! Tack Lotta, du räddade min dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar