Första gången som jag är ute och free-stylar själv med min wig. Läskigt, läskigt, men Anna sa att jag var fin och att jag såg alldeles vanlig ut :-) Inte för att jag trodde henne, :-) men Anna är den där fina, osjälviska typen av person som får allt att låta trovärdigt och övertygande. Speciellt när hon ger komplimanger, och de strör hon alltid frikostigt omkring sig. Och just nu är jag en sucker för komplimanger. Pinsamt att erkänna, men det här är ju sanningens minut (blogg). Så arm i arm med Anna klev vi in på Mr. P. Nice ställe, lite skral meny för en fiskallergiker, men jätte gott. Konstig känsla att inte våga gå till toaletten själv, att behöva möta människors blickar. Speciellt människor man känner men inte umgås med. Människor som frågar hur man mår, för de ser att något är fel (peruken) men man känner att de inte är intresserade av svaret. Jag tror de flesta vill väl, men det kan bli rätt galet. Så vi tränade på repliker (tack christopher) Speciellt när man inte vet om man faller i gråt. Åh inte hjälper det att dricka skumpa som om det vore vatten. Jag testade seriöst :-) Men när det brände till några gånger under kvällen, så fanns Anna där. Med en kram och en sådan där omtänksam blick som får en att våga gå tvärs genom Caleo, alldeles själv!
Mina söta väninnor; Anneli, jag och Anna.
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar