Gyyyyyyymmmmet = yipppiiiieeee

Känns det inte så bra, så får man bestämma sig för att det skall göra det iallafall! Åh vad är då det bästa knepet (förutom en kram från någon man tycker om?)? -Jo, en vända till gymmet! Det tog 5 veckor och 2 dagar efter operationen innan orken infann sig. Ork och ork, nu skall vi inte förhasta oss ;) (åh jag vet att man inte skall jämföra sig med varken gamla prestationer eller andra). För någonstans måste man ju börja, men jag kan ju ärligen säga att jag inte kände mig speciellt tuff med mina 2 kilos hantlar ;)) hahaha
Men gôtt va de'



PT-killen tittade lite konstigt på mig när jag sa att
det var en stor dag idag, för jag var på gymmet
och ville gärna bli fotad, han skulle bara veta hur stor ;)))
- Posted using BlogPress from my iPad

Dåliga värden vs. bra värden

Träffade en ny läkare på Sahlgrenska, typ 19 år och lite söt, men vad gjorde det när värdena visade sig från sina sämsta sida (förra provtagningen var värdena exemplariska) så håll tummarna gott folk att benmärgen piggnar till och jag får ta mina cellgifter på fredag!!! Tittade förbi Magnus på Carlanderska, tur att han finns! För enligt honom finns det faktiskt medicin för att höja mina låga värden. Men det glömde de nog nämna på Sahlgrenska. Inte nog med att man skall koncentrera sig på att bli frisk, man skall dessutom hinna vara lika påläst som en specialistläkare :-) Åh jag som har lite problem med närminnet efter förra behandlingen, (en av bieffekterna) så hur skall det gå? Men det matchar ju så klart med min nya frisyr, den skalliga alltså :-)

Lite så jag känner mig:-)

 

konstig skalle

Det värker och bränner verkligen i hårbotten (nej :-)) inget bakfylle-värkande-i-hårbotten-trams :-) Hard-core-ont. Det känns som om hårstråna är av stål och varje gång man drar handen genom sitt stålfrisyr, så värker det i fästet, när stråna viker sig åt fel håll. Rätt knasig känsla, speciellt när jag fortfarande drömmer om att jag inte kommer att tappa håret, så både peruk och pratet om att filma min rakning är helt meningslösa. Kajsaclara tog en bild av min hårbotten. -No shit, Sherlock. Undrar om det är en bra ide titta på den gamla 70-tals filmen "Hair" :-) ?? Rätt skönt med regnigt väder, min lilla ego-sorg känns lite lättare då :-))

Snart är jag och Skalle-Per sååååå tighta!!!

Snygga infallsvinklar

Fikade med super begåvade Åsa Lantz i morse, vilken stjärna. Vilken hjärna! Önskar jag hade hälften av hennes blixtrande intellekt. Galet mysig fika och skön pratstund. Så fantastiskt att få lite nya infallsvinklar och lite galna idéer, från så oväntat håll. Om alla idéer genomförs, det har jag ingen aning om nu :-) Men bara att våga tänka i nya banor och våga vända näsan åt ett annat håll, ger, (förlåt) gav mig en liten känsla av frihet.

lite party

Fina vänner jag har som bjöd ut mig igår. Anna, Anneli och Christoffer. Tack fina, fina ni!
Första gången som jag är ute och free-stylar själv med min wig. Läskigt, läskigt, men Anna sa att jag var fin och att jag såg alldeles vanlig ut :-) Inte för att jag trodde henne, :-) men Anna är den där fina, osjälviska typen av person som får allt att låta trovärdigt och övertygande. Speciellt när hon ger komplimanger, och de strör hon alltid frikostigt omkring sig. Och just nu är jag en sucker för komplimanger. Pinsamt att erkänna, men det här är ju sanningens minut (blogg). Så arm i arm med Anna klev vi in på Mr. P. Nice ställe, lite skral meny för en fiskallergiker, men jätte gott. Konstig känsla att inte våga gå till toaletten själv, att behöva möta människors blickar. Speciellt människor man känner men inte umgås med. Människor som frågar hur man mår, för de ser att något är fel (peruken) men man känner att de inte är intresserade av svaret. Jag tror de flesta vill väl, men det kan bli rätt galet. Så vi tränade på repliker (tack christopher) Speciellt när man inte vet om man faller i gråt. Åh inte hjälper det att dricka skumpa som om det vore vatten. Jag testade seriöst :-) Men när det brände till några gånger under kvällen, så fanns Anna där. Med en kram och en sådan där omtänksam blick som får en att våga gå tvärs genom Caleo, alldeles själv!



Mina söta väninnor; Anneli, jag och Anna.

- Posted using BlogPress from my iPad

Äntligen

Äntligen fick jag krama en av mina favorit killar, Johan. Vi har inte träffats sedan "allt" hände. Det kändes skönt att få berätta. Johan är världens bästa på att lyssna och säga rätt saker. För livet är konstigt, sist vi sågs var det party på vår årliga galna "24H-Visingsö" med alla våra bästa vänner. Vi dansade nästan hela natten, drack vin, skrattade, skvallrade och fnissade som skolflickor :-) och nästa gång sitter vi på Evas Paley och pratar om döden och livet, om ångest och önskan att bli älskad för den man är, inte som man var. Innan.


- Posted using BlogPress from my iPad

Tack C

Tack för den bästa get-away trip ever!!! Att lite ny miljö, ditt sällskap, lite god mat, gott vin och massor av härliga, förfärliga och mysiga pratstunder kunde få mig att må så gott. Trots en ilsket kliande hårbotten och lite illamående så är jag så lycklig i ditt sällskap! Tack C!

               Snart kommer vi att ha samma frisyr :-)) Men idag outade jag "håret" för första gången, tack för ditt stöd!

Hårresande ;)

Det började igår, en ilsken smärta i hårbotten. Men inget hår lossar, så två nätter i rad har har jag drömt att perukinköpet var onödigt. Men så borstar jag håret och inser att sköterskans profetia "nästan på timman, 14 dagar efter första cytostatika kuren, börjar håret lossna" är sann. Hårborsten ser ut som en ullig liten gnagare ;))


- Posted using BlogPress from my iPad

no suger added

Att mat påverkar vår hälsa är väl ganska uppenbart... eller? Fråga Paolo Roberto som levde på MacDonalds en månad. Ändå säger alla mina läkare att "man kan äta vad som helst". Men jag tror inte riktigt på det, för är du frisk är det viktigt att äta rätt, för att orka träna, jobba och ha kul. Så är man sjuk borde det väl vara livsavgörande att man äter ren och nyttig mat? Och när jag googlar så är socker ett no-no. För cancer "gillar" tydligen socker. Åh andra sidan kan man inte hoppa på varenda diet man hör talas om :-) Men jag tror på att utesluta socker, mjölprodukter (finns hur mycket alternativ som helst, rismjölk, mandelmjölk, soyamjölk) och steg tre, kött. Men jag skall free-styla den här veckan, och äta efterrätter, korv och massa annat gott! Sedan skall jag jobba lite mer hard-core! Men samtidigt så har man kanske dåligt samvete så det räcker och blir över ändå. Så att lägga ytterligare börda på redan skuldbelagda cancer-axlar är inte heller bra. Men åh andra sidan så vill jag gärna tänka att jag gjort allt som står i min makt, om inte provsvaren efter avslutad behandling visar CA125 0 (noll) = no cancer! Men idag är det torsdag, så danskt wienerbröd står på menyn :-)


- Posted using BlogPress from my iPad

Det var på håret...

Åh så sitter den äntligen på huvudet, min nya, första och finaste peruk. Av en tillfällighet ringde jag Janar Hair Fashion igår och Lisa Gröning svarade. Vilken människa!!! Jag förklarade snabbt mitt ärende och urskuldrade mig med att jag "är inte så krånglig som jag låter."  -För känns det rätt så tar det bara fem minuter, sa jag med vädjande röst.  -Och det gjorde det ju också, sa Lisa när jag hämtade peruken för en stund sedan. Hon var super trevlig, jätte kunnig och peruken kändes helrätt. För att  "spica" till livet ytterligare och snabbt lämna min KZ (komfortabla zon) drog jag på mig peruken och lämnade Lisa med rak rygg (förvisso med både keps och huva som säkerhet över peruken :-)). Så med mitt nya rågblonda hår skall jag nu ta mig an världen :-) Åh det känns såååå bra! -Visst ser det ut som en peruk när jag tar av mig mössan eller kepsen, men jag ser iallafall inte ut som Maria Montazami vs. Svampbobs mamma!!

Inte ser du att jag har peruk?

Visst, lite perukig, men så här glad är jag!

En liten fläta kanske?

värdighet??

Mitt i mellan två cytostatika behandlingar måste man tydligen ta ett gäng blodprov. Jag har listat mig på Vårdcentralen Carlanderska, som det känns tryggt och hemmatamt. Alternativet var fabriken Sahlgrenska, ett ställe jag vill spendera minimal tid på. Eftersom någon nitisk sjuksköterska fått för sig att jag kanske har diabetes skulle jag också göra ett urinprov. Först på plats, var jag först in till sköterskan som uppenbarligen vaknat på fel sida. Faxade papper från JK (JubileumsKliniken) var som bortblåsta, åh det gjorde den bittra sköterskan tydligt klart för mig, att det var ju mitt fel (???) Får en liten plastmugg att lämna urin i, öppnar dörren till den nyss öde korridor/väntrum, men nu sitter det upp emot 20 personer där ute. -Tjohoo tänker jag, stänger dörren om mig in i provrummet och säger försiktigt till sköterskan, att jag vill inte lämna urin här inför alla människor (inte så att jag skulle göra "det" inför dem, men jag skulle tvingas bära den genanta muggen förbi, 20 morgontrötta människor). No värdighet i det. Trodde att sköterskan fick en stroke, när hon började himlade med ögonen. Det var då jag gjorde det... Tog fram mitt cancer-kort... hehehe. Jag lade huvudet på sned och tittade storögt på henne och sa att,
-När man har cancer är det så mycket som blir jobbigt, typ vanliga saker. Sköterskan tittade surt på mig, men släppte lite på det oklädsamma snörpet runt munnen och gav mig ett rör att kissa i hemma. Cancer bitches strikes back!!!
Kom hem, åt gröt och gjorde 10 minuter försiktig yoga och livet kom tillbaka :-) ha en bra dag och försök håll värdigheten högt!

en bra dag

Att det skall vara så svårt att säga "förlåt" för en del människor.
Så även om jag inte får höra det ordet, så tror jag det blir en bra dag :)
För idag har det hänt stora grejer:
1. Provade att göra yoga-hunden, inte snygg alls. Men som Caroline säger, -Den får se ut hur som helst!
2. Orkade stå upp och duscha, vilket innebär att jag lämnat pensionärs-pallen jag suttit på de sista 4 veckorna. Freeeeedooooommmmm!
3. Tredje gången gillt för en ny perukmakare, håll tummarna gott folk!
4. C kommer hem idag.

Peruk panik

Visa dagar blir små saker jätte stora. Är det min cytostatika-hjärna, min klimakterie-hjärna, (har inte märkt av något ännu, men vänta bara :-) eller bara min vanliga otåliga cecilia-hjärna som är lite trött och frustrerad?
Men skam den som ger sig. Det måste väl finnas peruker på fler ställen, i fler prisklasser? Jag nöjer mig inte med något mindre än det bästa. Jo, oftast gör jag det men inte när det gäller mitt hår, min identitet. Jag tror på fullt allvar att min styrka sitter i mitt hår :-)  sedan må det vara syntet, importerat eller original, men likt Simson vill jag inte chansa.
Så jag kastar ögonen på Stockholm. Ringer en känd hårstylist, inget svar. Ringer Jean-Paul Barda som fixade Caseys hår inför en modevisning förra veckan, inget svar. Mailar kända och mångfaldigt belönade bloggerskan Lotta Gray. Snygg, city-chic journalist som alltid syns i vimlet, med lite cancer. Ja, cancern syns så klart inte :-) Men hon skriver i alla möjliga och omöjliga sammanhang om just cns. Åh hon är grym. Jag gillar henne skarpt. Och hon svarar!!!! på typ 30 minuter!!! Jag blir helt överlycklig. Hon önskar mig lycka till, hon ger mig några tips, hon vill att jag återkommer och berättar hur det gick och hon avslutar brevet med kram Lotta. Så gulligt!!! Tack Lotta, du räddade min dag!

Hungrig?

Hemleverans av protein/energidrycker. Shit vad många! Någon skall tydligen lämna 55 kg. klubben?
-Jag vill, jag vill!!!!!! -Ge mig mina 8 kilo tillbaka, helst som muskler på rumpa, lår och axlar!

300 rätt äckliga kalorier per flaska

Cytto-Cilla here she comes

Världens mest konstiga, otäcka och skrämmande dag är snart slut. Men samtidigt är jag så tacksam att min kropp blev BFF med alla cytostatika. Att jag inte blev allergisk, att jag inte bröt ihop (lite kanske :-) C följde mig dit (vi promenerade!) och 6 timmar senare promenerade jag ut med farsan.
Hela armen  när kanylen satt blev helt kall, som om blodkärlet stelnade (och de gör de också till slut, kärlen blir stumma och stelnar av cytostatikan, så till slut kan man inte göra mer hål manuellt..). Vill man veta mer om alla bieffekter? Inte helt säkert. men jag kommer att tappa håret med 100% säkerhet, om 2 veckor. Fick en fin och generös rekvisition på 7000:-.
Dåligt närminne, fumlighet och fatigue, fatigue? uttalas [fatigue]
-Jo, de tänkte att vi döper den där tröttheten till det snygga franska ordet för trötthet; fatigué. Försvenskar det lite, till [fatig]. Så tror alla korkade cancerpatienter att det är en finare form av trötthet... -Eller hur?
Sov som en stock i min sjukhussäng, men det berodde snarare på all kortison de pumpade in i mig. Så dagen förflöt ganska bra. Men jag känner mig extremt bakfull. Känslan av bakfylla och lite ångest, blandat med illamående. Bara det att när man verkligen är "bara" bakfull, så tar man en Treo och dimman lättar. Den här dimman lättar inte kan jag lova. Dessutom hettade det till i håret/skalpen/hårbotten på ett skräckfilms-aktigt sätt...

Måste jag se ut som Svampbobs mamma?

Perukprovning idag, tyckte det skulle bli lite spännande. Efter 10 år med extensions är jag inte så himla petig om det är mitt hår eller något indiskthår eller lite syntet. Bara jag får har blont långt hår är jag nöjd.
Besöket på Carl M Lundh var en katastrof. (rekommenderas inte om du har svårt för att säga nej, för här bestämmer personalen, inte du) För första gången i mitt liv skall jag handla något på rekvisition, åh det fick vi sannerligen känna på kan jag lova. Respektlösheten i att inte få en ursäkt då vi väntat 35 minuter efter utsatt tid, schåstandet och stönandet när jag ville prova fler än 3 peruker. Casey var rätt irriterad. -Varför är du så mesig, det är du aldrig annars, säg ifrån! Min söta unge. Åh det gjorde jag, till slut.
-Nej, jag vill inte ha kort hår.
-Nej, jag vill inte ha lugg.
-Nej, jag vill inte se ut som en billig mix mellan Maria Montazami och Svamp Bobs mamma.

                                         

Gone in 60 seconds

Har du sett filmen med alla fräcka biljakter. När jag ser den här bilden på mig själv känns det inte som jag borde köra på allmän väg, lika lite som Memphis (Nicolas Cages) i filmen ;) Men idag var ju första dagen jag körde bil. Wiiihaaa!!! Hämtade Kajsaclara på Samskolan och sedan åkte vi till super söta Camilla på Kvinnokliniken och för att ta bort häftklamrarna på min mage.




- Posted using BlogPress from my iPad

Dansa i neon med radioaktiva cecilia

Cellgifter, okej. Men det stannar inte där. För hela tiden tillkommer små add-on. Idag är det njurtest som gäller. Hur enkelt som helst - NOT.
-Man sprutar bara in lite radioaktivt ämne, som skall gå igenom dina njurar. Exakt 4 timmar senare skall du vara tillbaka för då vi tömmer dig på ytterligare blod, säger sköterskan allvarligt.
Det tar 40 minuter och två experter innan någon lyckas sätta in en slang i ett blodkärl. För att tömma mig på blod och därefter spruta in den radioaktiva vätskan. -Du har så tunna blodkärl och är så underviktig, så du får säkert operera in en shunt, säger samma sköterska med sin domedags röst. -Men, my goood, fler add-on. Jag vill verkligen inte ha en enda nål, inte ett enda är mer ärr på min kropp. Jag får drygt 3 timmars frihet, för att sedan låta sköterskorna åter upprepa 40 minuters kamp med min arm. "Men" är njurarna inte bra = inga cellgifter. Så jag håller tummarna så knogarna vitnar.

Det visade sig att sköterskan bara jobbat där 4 veckor, inte konstigt att det blev söligt...

top-model = top unge :-)

Casey kommer hem för en förmiddags fika, som jag fixade själv. Life is good! (Hon blir jätte glad av att se sin mamma på fötter). Och jag får se henne med nytonat hår och halva catwalk make-upen lagd. Hon är taggad och jag är super taggad! Det är L´Oreal med Jean Paul Barda i spetsen som fixat och trixat med min kiddo. You go girl. Du är den bästa ungen man kan ha!!!!!


- Posted using BlogPress from my iPad

Titta hon kan halvsitta!

Börjar livet att återvända? Känns inte alltid så, men idag när Jonas kom in försökte jag hålla honom sällskap i köket. Tre minuter på köksstolen, sedan gick det inte längre (tre minuter är ändå mer än en minut :-) så fram med min gamla sacco-säck som jag fotar bäbisar i. Så nästan en halvtimma kunde jag hänga med, lite underifrån, men ändå där :-)



- Posted using BlogPress from my iPad

Film tajm

Rätt långtråkigt att "bara" ligga här. Orkar inte sitta, kan inte ligga på sidan och huvudet behöver stöd. Ja, jo, men lite synd är det kanske om mig :-)
NOT. Söta C hyrde några filmer till mig. Garvade nästan sönder när jag såg vad han hyrt. En film om 8 gravida, assnygga, lyckliga, lyckade kvinnor. Precis den typ av film man vill titta på när man opererat bort livmoder och äggstockar och cancern har sett till att alla mikroskopiska chanser till att skaffa barn, för alltid är borta. -Nej, jag blev inte ledsen, tycker bara att det var ap-roligt. Hade jag varit av den ältande sorten hade jag kanske känt annat. Men nu blev det bara hur kul som helst, speciellt att se C´s min när han insåg vilken typ av film han hyrt ;-))))
För så länge viljan finns, att hjälpa mig, så länge människor pratar med mig, så bryr jag mig inte om det blir lite "fel" ibland. Och det är ganska kul och se hur omgivningen ibland vill bita sig i tungan när något kanske blir lite galet. glöm aldrig att livet är för kort för att inte garva åt knasiga saker, trust me I know!


- Posted using BlogPress from my iPad

Två störda "läkare" :-)

Stor dag idag; jag har duschat!!! Så skönt, men omslaget runt mitt ärr blev blött och äckligt. Vem kallar jag in om inte Dr. Anna och Dr. Jonas. Jag ville att de skulle ta lite desinfektionsmedel på händerna innan de skulle dra bort omslaget. Så här i efterhand inser jag att jag aldrig skulle avslöjat min nya nojiga personlighet. My gååd :-) tänk er en vanlig kvinna med en aningens störd läggning, som träffar sin gamla vän, en något yngre man med likaledes lätt störd läggning. 1+1 blir inte 2. Det blir typ 8 i knaserier. Så de här två 8:orna spritade hela armarna och lekte läkare, pratade som läkare (på töntig dialekt), diskuterade patienten (moi), såg så där löjligt seriösa ut, för de tycke verkligen att de själva var jätte roliga. Åh de var de också, men det ville jag ju egenligen inte säga, men till slut kunde inte ens jag hålla mig för skratt. Men det kunde våra två tonårsdöttrar som först storögt tittade på mamma och morbror och sedan insåg vidden av stördhet, tog upp sina telefoner och försvann in i Facebook, en lite enklare verklighet :-)


- Posted using BlogPress from my iPad