Och så undrar vi varför vi blir sjuk, tack Jamie Oliver!!

Skulle skriva om hur mycket bättre jag mår.
Att Penicilinen hjälper. Och att livet återvänder. Och att jag ser lite gladhet i mina ögon :-)

När finaste Maria börjar sitt FB inlägg med att skriva "Bakslag" och berättar hur läkarna hittat fler cancerceller i hennes bröst. Trots cellgifter. Och att en ny operation väntar nästa vecka.

Och då känns det lite som att hjärtat vill brista.
Och så känns det ju så nära. Att det kunde varit jag, eller du.

Att hon slitit precis som jag.
Med jobbiga cellgifter, skallighet, dränage, sprutor, oeprationer, undersökningar och oförstående läkare  och alla andra jobbiga ångestfyllda bitar, som man måste deala med, när man hamnar i Cancer-Branschen.
Och så måste hon börja om på ruta ett.
Och det gör man ju så klart. För man vill ju bli frisk och pussa på sina barn.

Men då inser jag, att hur glad jag än blev, för mitt fri-från-cancer-besked.
Så var jag nog inte tillräckligt glad.
I förhållande till hur hemskt det skulle vara, att få ett negativt besked.

Och då inser man ju än en gång hur gnällig och otacksam man är.
Så inget mer gnäll över saker som vi kommer att överleva.
Okej?

Så nu är deppigheternas deppighet över. För oss som är fria. Och vi ser framåt.
Och alla som läser det här, sänder en varm tanke och stärkande energi till min fina modell i projektet. Maria som just nu kämpar.
Kärlek till dig.

Och i inlägget under så skriver man att kocken Jamie Oliver avslöjat hur McDonalds använt ammoniak i maten.

Inte för att varken jag eller Maria ätit speciellt mycket mat där ;-)

Men man inser ju att vi sakta tar livet på oss själva, med vår kemikalie förstörda mat och en förgiftad natur.