En tydlig bruksanvisning hade ju varit schysst !!!

Varför, varför, varför är det så svårt att vara i Cancer-Branschen?
Så klart tusen svar. På den frågan.
Men en, enda grej, hade gjort hela besöket såååå mycket lättre.
En bipacksedel!!!
Där ALLA biverkningar skulle stå uppradade.
Där det står hur man kan må, när man mår som sämst.
Eller om man har tur och får något litet diffust som bara 1 på 100 000 får...
För hur kommer det sig att man i Cancer-branschen oftast bli matad, med löjliga, mesiga och otydliga svar.
Tror någon, att de flesta skulle hitta på då? Att man skulle känna efter för mycket?

-Mmm Cecilia, en del får det ju lite tufft efter åt. Men inte alla. Åh så tittar de lite menande på mig, liksom under lugg (sjukvårdspersonal i allmänhet), och förklarar att jag ser ju så stark och frisk ut, så för mig skall det inte vara någon fara.
Men nu har jag träffat såååå många som fått cellgifter och jag kan säga att det är inte ens en handfull av dem som är eller varit i Cancer-Branschen. Som varit där utan biverkningar.
Jag förstår att biverkningarna är ett litet pris att betala. Men det är inte det som gör mig så frustrerad. Det är brist på information.
Från dag ett så har jag krävt att få veta ALLT.
Men det är som om att man i samma ögonblick som man får sitt besked, hamnar man på någon slags idiot-lista.
Som att man inte skulle förstå. Som att sjukhus personal inte anser det lönt att förklara.

Jag har sagt hela tiden att jag vill veta ALLT, och då menar jag allt. Speciellt biverkningar.
Och så klart, jag skulle aldrig valt bort cellgifter. Även om biverkningarna varit dubbelt så svåra.
Men det hade varit sååååå mycket enklare att veta, lite mer.
Om hur det kan bli, hur det kan kännas.
Åh damn. Klart jag veta att det är lite olika för alla. Men så stor skillnad är det inte.
Så skriv en bipacksedel, med vad som händer med 1 av 1000 personer. Eller om man har lite tur och får någon biverkning som bara 1 av 500 000 människor drabbas av.
Sådant följer ju med varje medicinförpackning. Varför inte med Cellgifter?
Just saying.
För kanske den här helvetes dippen varit lite enklare. Om jag vetat att trauman inte läker så fort, att biverkningarna fortfarande kan spöka. Att minnet kan börja svikta så långt efteråt. Att det troligtvis är inflammation i lederna (och att det är ganska vanligt och inte någon djävla klimakterie-grej, sorry).
Att ens anhöriga kanske kunde få läsa den där bipacksedeln och förstått att det tar tid. För hur skall de kunna veta, när man själv inte fattar.
Att det tar sådan tid.
Att bli frisk i kroppen och fri i tanken. Från alla hemska saker som hänt.
Även för en hetsig människa som jag...  tar det tid, att bli hel. Och inte känna sig så ensam.

kärlek till er!!

PS. Tack ni som hört av er :-)
PS 2. Tack alla som köpt några metrar.
PS 3. Ni andra som inte köpt än och är friska; Klicka på widgeten (jag har monterat in den helt själv på bloggen. Den stämmer inte i storlek. Men det kunde jag tyvärr inte ändra på. Rätt stolt). Så kommer ni direkt till Cancerfondens/min insamling. Och köp!!!! Jag kan ju inte bara springa 2 km heller???
PS 4. Det är inte jag som har valt 350:- som står förkryssat. Tycker faktiskt att Cancerfonden är lite små gnidna i sitt sätt att kommunicera... Jag är glad för minsta lilla meter!!!!

Skrattade högt när jag såg vad jag fått med posten. Mina röntgenbilder! Ni vet dem som jag erbjöd mig att köra själv. Det stod inget, så jag vet inte om det var en kopia till mig eller om jag skall returnera dem, till dit jag hämtade dem!?! Tyvärr så kan jag inte titta på dem, rena galimatias. De jobbar nog i ett heeeeelt annat program än vad jag gör :-))