följ mig...

tisdag 6 augusti 2013

Med rätt attityd och ozon i anklarna kommer man långt!!!

Jag har sprungit 46 mil i år.
Och tränat 109 timmar i år.
Är jag nöjd?
Ja, så klart, men lite frustrerad. Också. Jag vill ju mer. Jag skall ju springa marathon om mindre än 5 veckor.
Tjohooo liksom :-))

Det konstiga är, att när jag köpte min startbiljett någon gång i januari.
Så kändes 7 september såååå långt borta.
Och då sa min fina vän Karin;
-Klart du skall springa, det blir ju som att knyta ihop säcken.
Och den meningen blev som ett Mantra. Och jag tog nog hennes ord, på kanske lite för stort allvar :-) Men det var ändå bra, för loppet fick en ny mening. Och jag fick något att se fram emot (tack söta Karin).
För knyta ihop säcken, låter för mig lite som att man gör ett avslut. Som att man efter den där knuten, börjar om på nytt, vänder blad. Ni vet vad jag menar. Feeling fresh again .-))

Och för mig, så betyder det ju så klart bara en sak :-)
Att kunna lämna Cancer-Branchen bakom mig!!!
Tada :-))

Och hur blev det?
Kanske inte riktigt så. Väldigt långt ifrån så.
Jag klampar fortfarande med knähöga stövlar i Cancer-Bransch sörjan. Det känns som jag är längre ifrån ett slut, på det förhållandet än någonsin.
Jag är inte rädd för att jag skall få tillbaka cancern, det är inte det jag menar (inte rädd idag, Cecilia din kaxiga skit :-)))
Men att jag är så långt ifrån mitt vanliga jag. Och jag börjar nog inse (gör jag :-) att det kommer ta tid innan kroppen och hjärnan och hjärtat reagerar som vanligt på vanliga saker :-))

Så lite besviken är jag ju, på att jag inte hann reda upp alla grejer innan loppet.
Men så slår det mig, när jag sitter här och skriver, aha!!!!
Att det kanske är nästa år som jag skall knyta ihop säcken, när jag är tillbaka på banan?
Att jag bara skall ta det här Medoc, som halv-lek.
Det kanske är det som är meningen?
Att jag bara skall dricka vin och små jogga mig igenom. Snacka med folk, flörta med söta fransmän och INTE prata franska, när någon vill intervjua mig, på franska :-))))

Men som sagt, det är 5 veckor kvar. Om bara hostan försvinner (låter som om jag har lunginflammation... tröttsamt eller... :-) oui.
Så har jag 3,5 vecka på mig att komma i form.
Och jag lovar, kondition är en färskvara. Så om jag ger järnet i 3 veckor, det är 21 dagar.
Om jag sover, äter och springer. Intensivt. Så förbättrar man konditionen, sinnesjukt mycket.
Så får det bli. Jag yogar bara denna veckan. Tills hostan är borta. Sedan.
Skall jag springa galet.
Och anklarna har jag fått ozon i. Så det känns redan mycket bättre. Tack Evangelos för att du finns!!!!
Mouwaaah!!! Go go go go girl!!!! Med rätt attityd komer man rätt långt, eller hur var det :-)))


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar