Mod är att göra som man själv vill!!!

Söndagen bestod av en utflykt till Småland.
Till Gamleby. Och fotoskolan. Där söta syster skall plugga det närmaste året. På en fotolinje !!!
Så spännande. Minns själv första dagen på Ädelfors folkhögskola, också i Småland. Jag skulle läsa journalistik. Och det var grymt spännande, och väldigt pirrigt.
Spännande var nog ett understatment, om du frågade lilla-syster-yster i söndags.

Spännande var det sannerligen igår. När jag och Lasse var på riktigt vuxenmöte, på Göteborg & Co.
Såååååå spännande. Så roligt och så trevliga människor, som jag träffade där. Väldigt stort att vi tar vårt projekt ett steg längre och att fler gillar det vi gör :-))
Det är lite hemligt än så länge, men jag tror inte att det dröjer länge, innan jag kan presentera en super rolig grej. Som alla ni också kan vara med på :-))

Sedan kom sötaste Ulrika på besök.
Hon hade med sig en hel påse med franska bullar. Och så är hon med i projektet om skalliga. Och så pratade vi. Det är skönt att prata med någon som vet hur man känner det. Även om alla i Cancer-Branschen är olika individer med egna upplevelser, om hur det är att vara här. Vi tycker olika, vi känner olika. Men...
... vi har alla samma önskan och samma rädsla.
Samma önskan att bli friska och samma rädsla för återfall.
Och Ulrika är fin, och vacker och stark och en sådan där tuffing. Som är hård och mjuk på samma gång och som köper godaste bullarna och lyssnar så där fint.
Och jag fick ställa mina tusen frågor. För även om jag är lite före Ulrika, på den här cancervägen, så vet hon så många saker. Som jag också vill veta.

Åh vi kramades och kramades och ville inte släppa taget. Men hon fick sötaste rummet. Tack vare sina fina saker hon fick ta med sig. Och jag har aldrig sett en bil packad med så många saker, på en gång, utan att spricka :-))))

Som sagt, det var svårt att släppa lilla söta syster. 

Hittade denna på FB. Så rätt Pippi :-)))

Finaste loggan tycker jag, älskar när man gör saker så där Göteborgskt. Med en knasig tvist och lite sjävironi :-)) 

Åh Ulrika har valt att gå utan peruk. Jag vill inte skriva att just det är modigt (så klart att det är, eftersom skalliga kvinnor inte är norm. Hon är skit modig!!! ). För jag vill hellre skriva att det är modigt att göra som man vill. För jag hör ganska ofta, från omgivningen som tycker att jag skall sluta bära peruk.Nu när håret är 5 mm. Åh det är säkert välvilja, jag vet. Men jag älskar mina peruker. Så mod är faktiskt att göra som man själv vill. Och stå upp för sig själv!!!!!!