True colors!

There are few places on earth like Puerto Vallarta.
A place where you can be true to yourself. No matter what.
To feel love and happines among people you might not know that well.
But still... they end up staying in your heart. Forever.

So thank you all for being a part, of one of our best vacations ever.
And for our amazing family that now includes some more inspiring people.
And a special thanks to Americk for your friendship, energy and good talk and all the beautiful pictures you've been taking for fuckcancerandrun.com!

Thanks for hosting me these weeks !!

Do we all have a small rasta sprite inside of us :-))

En rasta tandläkare :-)

Kolla mina nya fina tänder. Oscar tycker inte att det är såååå trevligt att pussa tjejer, kolla hans min!

Min nya löparkompis Philippe från Frankrike!

Ser ni likheterna? Joey från vänner :-))

Rafael och Oscars födelsedagskalas :-)

Jag testar en ny ringblixt :-)) Rätt coolt ljus!

Oväntad glädje och lite street dance av Casey!

Många små saker gör att livet känns väldigt gott igen.
Alla mail från okända bloggläsare, hejarrop från er som gör inlägg och så kommer ett mail från en Eva.
Som säger att jag är nominerad och skall få ett diplom...
Jag vågar inte skriva mer än så, vet inte om det är officiellt. Och så får jag nog nypa mig lite i armen.
Jag blev överrumplande glad och väldigt, väldigt förvånad.

Så idag är sista dagen på stranden här. Jag älskar att vara här. Men jag längtar väldigt mycket hem. Första gången i mitt liv så har jag någon som väntar på mig, med massor av energi och roliga arbetsuppgifter.
Har man jobbat själv, som jag har gjort i nästan 20 år (shiiit är det så länge). Så är arbetskamrater det bästa man kan få!!!
Självklart fotograferar jag också. Men att kunna jobba med någon mot samma mål. Så jädra coolt. Och som vill göra skillnad. Tack för att du vill och kan och vågar Anna!!!!

Här kommer lite behind the scenes. Tur att Caseys Americk är en grym fotograf. De officiella bilderna visar jag, när jag vet mer vad Eva vill använda dem till.

Hur vad det nu då??  100 utfall om dagen. Casey e grym.

Bästa modellen är den här ungen!!

Vi yrade runt i Puerto Vallarta och fotade på lite olika ställen. 

Luftfuktigheten är så hög, att glömmer man att dricka mycket är man lite förlorad.

Casey dansar loss och ger oss andra lite energi :-))

Tur man har en egen styjlist och en egen fotograf med sig :-)))

Köpa "närhet" och bli attackerad av pelikaner :-)

Det där med att springa med hörlurar på jogging-turen, fick en helt ny innebörd igår :-)
Jag springer min dagliga 4,2 km. runda på strandpromenaden (räääätt tjatigt vid det här laget, men i brist på annat så duger det väldigt bra).
Värmen gör att 4 km. känns på gränsen till oöverkommligt. De sista 200 metrarna är ren vilja, innan jag svettar sönder.
Då har jag ändå stannat och stretchat 10 minuter (typ fusk yoga) för att få ner pulsen och tänja på onda leder (cement är värst att springa på, alla kategorier).
Så igår när jag lufsade fram, känner jag hur något (inte nuddar mig) men sveper förbi. Alldeles för nära. Som om det vore en ballong som något barn tappat och den där ballongen snurrar förbi mig.
Men tänk er då en ballong, med en reamotor.
För innan jag fattar vad som händer så känner jag ett vinddrag.
My gåååd. Jag hoppar upp i famnen på ett amerikanskt par. Och skriker till.
Fast då har pelikanen redan hunnit svepa över oss två gånger. Flaxat med vingarna och landat förnämligt på en av de låga restaurangtaken bredvid promenaden.
Då skriker jag. Så där oväntat och väldigt pinsamt. Ving spets till ving spets... nästan 3 meter=enorm..
För ja ser nämligen rätt killig ut. Rätt konstig :-))
För jag har.......
...sprungit utan peruk.
Inte för att jag ville utan för att jag glömde att ta med mig min löpar-keps, som håller peruken på plats.
Vi befinner oss i (jag är nästan helt säker) en av världens största gay-communitys, så för dem är jag ändå bara något oidentifierbart :-))
För utom en och annan tjej, med samma fula frilla, som noterar mig.
Som sagt my gåååd :-))
Så jag springer utanför min komfort zon (men det räknas inte tycker jag, för här framstår jag ju som rätt märklig, vare sig jag har hår eller inte :-)
Och det är inte bekvämt. Att vara utan. Jag känner mig såååå naken.
Så det kommer inte att bli någon upprepning hemma. Och att lägga ut en bild här känns jätte svårt.
För det ser inte ut som jag.... Det är inte jag...
Jag älskar ju min peruk. Min snuttefilt liksom :-)) Min trygghet.

Nej, så klart jag inte köpte närhet :-)
Skulle aldrig göra det och jag har rätt starka åsikter om det beteendet.
Så även om jag velat, skulle det inte gå att gör här.
Det är BARA manliga gay här.
Så långt ögat når. (förutom några brötiga gay-brudar :-))  Och vi har kul. För gillar någon dig här, så gillar de en för ens personlighet. För det finns z e r o attraktion.
Rätt coolt. Men två veckor räcker :-)))
Så jag och Rafael köpte lite närhet. Alltså massage. Bästa ben massagen ever.
Jag kommer att springa som vinden i morgon. (åh Raffe dansar antagligen som värsta danskungen just nu)
Men oj vad det var konstigt att någon tog på mig.
Men det tillhör ett helt annat inlägg. Cancer - närhet och kanske vågar vi prata om sex.  Eller brist på.
Ha en fin dag alla där ute.

Ont, skönt, ont, skönt. 30 minuters avslappning och ben som känns fria igen :-)  

Här springer jag varje morgon. Den lilla gången till vänster är en enda kuperade delen. Så gissar om jag satsar hårt där. Fyra liknande diken är det enda som finns. Men luftfuktigheten gör att min andning är helt kass :-)) 

Ser ni de vita prickarna, pelikaner. Scaryyyyyy!! Detta är inte var man badar. Här är det lite mer vågor och inte så fin strand eller botten. Men vattnet är varmt.

Trötta ögon med gårdagens make-up. Alltså jag känner inte igen mig. Men jag måste ju våga. Visa hur jag ser ut. Det växer inte så att det knakar precis. Trots en månad med kladdig ricin-olje inpackning. (även om håret och hårbotten blev jätte fina av det så skulle jag aldrig kleta i det i långt hår, eftersom det uppenbarligen inte fungerar så är det inte värt allt klet. På kort hår spelar det ju ingen roll, eftersom det tar en minut att tvätta :-)) Eller vad säger du sötaste Annettte Ibsén?

Det går upp och det går ner, igen :-))

Inte lätt och ändå så förbannat enkelt.
Att leva.
Men attt bara känna sig ledsen och sorgsen.
Det var nog nyttigt att resa bort. Eller inte.
För så mycket som kommer över mig, fast egentligen, vill jag ju bara vara glad.
Åh så blir jag sorgsen över att jag känner så här.
Att inse att beskedet "du har cacner" handlar om kampen att överleva, att bli fri. Cancer-fri.
Sedan handlar det om något helt annat, en annan slags kamp.
Men man kan kanske inte alltid, sätta ord på det som kommer efteråt.
Som inte är lika hemskt, men väldigt. väldigt jobbigt.

Men så dyker det upp okända människor. Som sprider kärlek.
Och jag blir varm i hjärtat och jag inser att jag faktiskt kanske kan göra något bra. Av det jag vet idag.
Som Ernie.
Americk fotade mig idag.
Jag har fuckcacnerandrun-tröjan på mig. Och han frågar vad det betyder. Inte betyder på spanska, Utan mer betydelsen av det.
Så jag förklarar. Och han frågar. Massor av saker. Varför jag gör det. Vilken cancer jag fick. Hur jag mår. 1000 frågor känns det som :-)
Och när jag berättat nästan allt. Så berättar han att hans fru dog i leukemi för 8 år sedan.
Och att han gjorde allt han kunde.
Men eftersom läkarna trodde att hon hade var utarbetad och hade vitaminbrist, tog de henne inte på allvar.
Och jag blir så djävla arg. På denna djävla djävla cancer.
Och så blir jag förbannad. På nonchalanta läkare.
För tidig upptäckt är ju det första och det viktigaste steget till överlevnad. Och jag skänker ännu en tanke till min doktor Magnus, hemma i Göteborg.
Åh där står vi en stund. Och över språkgränser, kulturskillnader och en hel världsdel emellan oss.
Så får jag den där känslan av broderskap/systerskap.
Som är så vackert, men också så oerhört sorgligt.

Och jag inser att här kan ju inte jag gå omkring och deppa. Jag skall fan-i-mej göra skillnad. Med er.
Vi tillsammans, skall göra skillnad.
Ni är faktiskt skyldig mig och Ernie det :-))
Kram alla fina!!!

Ernie och jag. Nere vid piren.

Tack Casey och Americk för att ni hängde med mig idag. Att vi fotade, pratade och hade kul. Tack ni rädda de mig.

Galen kväll med Paradise Hotel-danskarna!!

Tropisk hette, nya vänner, salsa och svalkande margueritas i en äkta Mexico kuliss :-)
Puerta Vallarta i våra hjärtan, men Sayulita dansade upp som god tvåa.
Vid en liten vik, liger färgglada hus samlade runt ett pittoreskt torg.
Så som Mexico ser ut i filmerna. Hela byn var som en enda stor Hollywood-kuliss. Maten billig och tequilan nästan gratis.
Vi mötte våra nya danska polare.
Hela gänget är här nere och spelar in den danska versionen av Paradise Hotel.
Vi sprang på Mia och Casper när vi landat i Mexico City och tullkön ringlade sig sakta, sakta fram.
Vi var lokalens längsta personer och trodde att vi skulle kunna smyga förbi en kö som säkert skulle ta drygt 2 timmar att ta sig igenom. Vilket skulle innebära att vi skulle missa dagens sista flight till PV. Så vi böjde ner våra långa skandinaviska kroppar och smög så gott det gick. Snacka om många onda ögon. Men vi lyckades och vi hann med planet.

Så när de föreslog att vi skulle ses i Sayulita kastade vi oss så klart dit :-)
Taxi är så gott som gratis.
Ja, allt är så gott som gratis, om man kommer hit med dollar, euro eller svenska kronor.

Favorit posen :-)

Ett mexikanskt surfar-paradis.

Det mörknar snabbt här borta. Men himmel vad vackert det blev.

Salsa kväll på Don Pedros. Vi satt nedanför på stranden och åt middag.

Casey och Americk startade strand-dansen.

Bästa kö-knöaren ever; Casper. Producenten för sista halvan av Paradise Hotel, Danmark. De börjar sända till våren.

Sötaste Mia. Hon jobbar som make-up artist. Så grym!!!

Sötaste Rikke är programledare och Mia hennes personliga make-up artist. Ganska glassigt jobb ;-))

Det går upp och det går ner :-))

Fan vad jag hatar cancer, och allt som den för med sig.
Att inse att jag aldrig blir som innan, är as-svårt.
Stundvis känns det enkelt och tjing tjong, här är en ny Cecilia, bara så där.
Men så händer något, någon säger något. Man ser något.
Och så inser man att man inte alls reagerar, så som man gjorde tidigare.
Dels blir man förvånad över sin egna oväntade reaktion.
Sedan förbryllad och kan inte riktigt hantera sin (min:-) egna reaktion. Som inte behöver vara extrem på något vis.
Och sedan kommer en slags klibbig sorgsenhet över mig.
Fan jag hatar cancer.
Jag hatar tydligen också förändringar och oväntade känslor. Jag hatar underförstådda och oklara budskap.
Har Jag blivit fucking fyrkantig... Eller?
Please help me Anna!!

Ja, idag var en sådan dag. För även i paradiset Puerto Vallarta finns det ormar (=cancer-spöken) som hugger till. 
Och kanske är det så att semester, med ändlös tid att tänka och massor av glada människor gör att ens (mitt :-) väl uppbyggda försvar, rasar totalt.

Och i samma sekund som man bryter samman, så känner man sig så otacksam. 
För vad har jag att klaga på?
För jag lever.
Så det är verkligen inte synd om mig, på något endaste sätt. 
Men jag vet inte vilket som är värst; ledsenheten som sveper över mig ibland, eller det dåliga samvetet för att jag inte är som innan. Att jag inte är konstant glad.

ps. Men så fick jag ett väldigt modigt mail av en okänd manlig bloggläsare, som boosta dig mig tillbaka till verkligheten. Tack som f-n Mr H. Det kom i precis rätt minut :-))
Och så massor av kramar av min fina familj :-)))

Åh så dök Rafael upp från Washington DC. Och så var den knasiga mamma mia familjen samlad igen. (När vi åkte zip-line på Caseys 16-års dag, fick de andra som var med inte riktigt ihop hur vi hängde ihop. Så lite styv i korken av alla adrenalin ruscher, (när vi for fram över avgrunderna i bara en sele), drog jag till med att vi var en mamma mia familj.  (ni vet som i filmen, ingen vet vem pappan är :-)) Snacka om att hakorna föll ner på de pryda amerikanerna. Jag utelämnade detaljen om att vi var en regnbågs-familj. Ville ju inte förstöra effekten :-)))

Crazy halloween at The Swedes!!!

Åh så blev det Mexico !!!
För att göra allt det som vi missade förra året, var en Mexico-resa till familjen i Puerto Vallarta ett måste.
Att det sedan är 35 grader varmt och sol, är bara en liten detalj :-)))
Så att jag lever 2012 i 200 knyck är kanske inte så konstigt. (kanske lite stressigt :-))) men helt naturligt.
Så vi landade i ett galet PV med zombies, skelett och party glada människor.
Så som det skall vara :-))
Och med världens godaste köttbullar på menyn är man liksom hemma.
Och Morgan och Rikard som kramar en välkommen. Hem.

Alltså, man skall iiiinte klaga på maten när man är på The Swedes :-)))))) Sova med fiende, eller :-)))

Familjen samlad. Så mysigt att vara tillbaka och känna livet i sig :-))

Och som en galet kul överraskning dök Americk upp från NY. Någon var väldigt, väldigt glad :-)))

En kille dök upp som ett kylskåp.... helt sinnesjukt. Och då trodde vi att vi sett det mesta :-) (Mogge nu får du sluta med den där nattmackan :-))

Tills Hellraiser dök upp i baren. De pratade inte, men en text remsa på deras iPhone talade om att det tagit 10 timmar att tillverka varje kostym. Jag tror dem. De var fem stycken. Exakt lika skrämmande.

Och här är vinnaren. Helt galet. Ni skulle se honom. Han hade skor/fötter som såg ut som klövar och han gick på tårna. Utan stöd för hälarna. Sinnessjukt bra gjort. Så klart vann han :-)) 3 000 pesos!!!Crazy h

Lite star-struck på Lydia och Bosson :-)))

Vilken kväll det blev, den där söndagen på Fond, 

När Lydia hade vernissage. Finaste Lydia. Vilken människa, vilken kvinna. Vilken konstnär.

Och jag blev bjuden.

Och jag kom, jag såg och jag kramades och jag drack vin. Precis så som det var tänkt :-))

Lydia är precis som så många andra, en del av Cancer-Branschen.

Det finns ingen mening med cancer, men man kan göra något meningsfullt av den.

Och samtidigt kanske paketera sina känslor, i ett uttrycksätt som kan ge även andra människor glädje, tankar och känslor.

Och dessutom samla in pengar till Cancerforskningen.

Fan va du e grym Lydia!!!

Stort mod att visa sina alster från de tuffa dagarna.

Dagar då värden sjunkit, beskeden varit negativa och smärtorna stora. Kanske. 

Eller kanske bara djävligt jobbiga dagar.

Tack för att jag fick komma och krama på dig en stund. 

Och så fick jag mingla och prata med bekanta jag inte sett på länge. 

Ååååå så blev jag ju lite star-struck. 

Bosson was in da house!!!! (sorry Bosse H :-)))

Tack vackraste och kramgoaste Lydia!!!

Alltså rätt coolt att han var här :-)))

 

Lydia med sin söta syster som kom inflygande från USA!

Lydia och min frina granne Leo!

Pierre med sin fina Sofia. Så mysigt att snacka lite mer med er!!

Resten av grann-familjen. Christian (som presenterade oss för varandra och anledningen till att jag fick vara med) med sin vackra fru Ingela och sötaste Max.

Så coola!!!

Det var inte bara jag som var star-struck :-)))