Att sakna en mamma

Min mamma Ulla hade de vackraste händerna man kan tänka sig. 

Varma mjuka, långa och smala. Med jämna naglar och perfekta nagelband. 

Hon hade världens mjukaste hy. 

Och trots år av cellgifter, så hade hon alltid en guldbrun lyster som jag avundades henne. 

Vår lilla Ulla, hon var mamma till så många. 

Och vi är så många som saknar hennes kramar. Hennes röst. Och hennes k r a m a r.

Hennes klokhet och hennes ibland lite barnsliga envishet. Hennes motvilja att handla på stormarknader. Eller att färga sitt hår, i hemma-gjord henna som färgade hennes hår i tusen röda nyanser. (badrummet bar spår av hennes experiment lusta flera dagar, innan den ilsket röda färgen försvann ner i badkars-avloppet). 

Men hon kom undan med det mesta, vår Ulla. 

Hon var sladdbarn och växte upp med barnflickor och med en mamma som var hard-core business hela vägen. På 40-talet.

Och jag kan nästan gissa att hon var sin pappas flicka. 

För när jag ser tillbaka så tror jag att min morfar avgudade sin lilla Ulla. Som var så liten och mager när hon växte upp, att de tvångsmatade henne med grädde. 

Hon var min bästa vän, och jag saknar henne fortfarande, så att det gör ont när jag tänker på henne. 

Och även om det är många år sedan, den jävla fucking cancern tog henne ifrån oss, så går det nästan inte en dag utan att jag tänker på, att det vore nice om hon kunde ringa mig. 

För det är så mycket jag vill berätta. 

Om hur vi kämpade på, utan henne.

Och så mycket som blev dumt, efter att hon försvann. Men att allt nästan blev bra, till slut. 

Om hur mycket vi saknar henne och att vi nästan aldrig pratar om det, för ingen vågar. 

För då skulle nog sorgen välla fram som en stor våg och kanske dränka oss. Så vi smygpratar om henne. Men jag ser i ögonen på oss alla fyra ungar, att vi saknar henne med ett mörker som kallas sorg.

Och jag skulle berätta hur tomt det är utan henne, att man liksom aldrig vänjer sig.

Och jag skulle så gärna vilja berätta att hennes lilla sladdis, min lilla syster-yster är vuxen nu. Och är en fantastiskt fin människa. Som är på väg att bli den grymmaste av konstnärer, att hon hittat sin väg. Och att hon kanske inte väljer de enklaste vägarna, bara för att hon vill. Inte för att hon måste. 

Hennes konstnärs själ måste kanske få sitt Min egensinniga lilla älskade syster. 

Och att hon fortfortfarande är lika socker-söt som när hon var en liten, liten bäbis. Att hennes lilla näsa som vi pussade på, och hon fnissade så där härligt, som 4-åriga flickor gör. Är precis lika liten och söt, men nu pussas den av vackra gossar. Och att hon är min bästa vän. Och att hon alltid finns där. När jag måste gråta för att någon sårat mig. Som fångar upp mig när tankarna spinner och som alltid förstår. 

Och så vill jag ju berätta om Casey. Att den lilla människan, som är hennes enda barnbarn. Har vuxit upp och slutat kalla apelsinerna för battebåll. Och ketchup för petåll. Och att hon, flera dagar efter att Ulla försvann, gick ut med sin tallrik på balkongen. Och sträckte tallriken mot himlen. Och jag frågade vad hon gjorde. 

Och hon svarade -Jag vill bara visa mormor, att jag har ätit upp. 

Och hur lika de är varandra. Med en okuvlig hållning. Att hon rakryggad, möter livet.. Och att hon är så klok och balanserad. Och att hon inte ärvt det av mig, utan från henne. Att hennes ögon är så stora och vackra. Och insiktsfulla.

Att den lilla människan, ser till att jag behåller någon slags värdighet. I en värld som dyrkar ungdomsideal. Som kramar mig när jag bryter ihop. Som stöttar mig när jag ifrågasätter mina beslut. Och som ser till att jag har näsan över kanten och som kan lyft mig, med bara en blick. Och som alltid, alltid ger mig en kram. Älskade unge.

Och jag vill berätta att jag haft cancer. Och säga att det faktiskt var skit-jobbigt och att jag så gärna hade velat ha henne med mig. För hon hade ju vetat precis hur det kändes. 

Men att hon ändå var det. För det var hennes kamp. Mot trötta okompetenta läkare. Som inte trodde på henne och som lät hennes cancer växa sig djupt in i kroppen. Som gjorde att jag kämpade. Protesterade. För det var från hennes kamp, jag lärde mig att det är skillnad på vård och vård.  Och hur hon lärde mig att kämpa och slita, och att hon lärde mig att ställa krav och inte ta skit och inte acceptera att vänta. Och att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.

Att jag fått mitt hjärta krossat tusen gånger, men att jag aldrig ger upp hoppet om att hitta, min livs sanna kärlek. 

Åh, så skulle jag vilja säga förlåt, för alla gånger som vi var osams. 

Och förlåt, för att vi skrattade i smyg när hon kom hem och pratade om internet och att hon hade en mail adress som hette ulla.hedstrom.johansson@miljopartiet.pp.se och hon sa att i framtiden kommer vi inte att använda papper och kuvert. Och ur det skulle spara på miljön. Och vi skrattade lite överlägset och tänkte att nu har de där miljöpartisterna fått fnatt. På riktigt. 

Och nu, nu sitter jag här kära mamma och hade så gärna velat berätta att du fick rätt. 

Att vi inte skickar varken vykort eller handskrivna brev längre. Att vi betalar räknngarn på nätet. 

Att vi göra nästan allt på nätet. 

Men inte allt. För hur många satelliter vi än skickar upp i himlen, kan inte prata med de som är bort för alltid. 

Jag skulle så gärna vilja att du ringde så att jag fick berätta, att trots alla saker som händer så kliar pollen lika mycket i näsan som 1998. Att hög höstluft är det skönaste som finns för lungorna och att solens strålar värmer lika skönt.  

Att det aldrig varit en varmare vår än den, när du somnade in 1998. Det kändes som sommaren var i april. Och kanske var det för att du skulle få känna värme. För när du hade somnat in så grät himlen hela den sommaren. Och det blev aldrig lika varmt igen.

För alltid i våra hjärtan
Ulla
17 april 1943 - 21 april 1998