Men jag gör det med ett leende på läpparna.
För jag inser att jag inte är modig, på det sättet som förväntas av mig :-)
För jag är inte modig. Jag är bara jag.
Och jag är inte modig.
Men jag vill göra det som känns rätt. (Och det kan ju också vara mod).
För jag har satt på mig min peruk igen. Det tog drygt två veckor att innan jag vågade.
Våga? kanske någon tänker.
Ja, för det känns faktiskt modigare att sätta på den igen, än att ta av den.
Att erkänna, att jag tog av den för det förväntades av mig, inte för att jag ville. Eller jag tror att jag ville. För jag fick så många kommentarer.
Och ingen kan påstå att jag inte försökte.
Jag klippte fram en riktig frisyr hos finaste Marie.
Jag åkte till både Stockholm och Sälen utan att stoppa ner peruken.
Jag gick ut på krogen och jag jobbade. Jag levde helt vanligt.
Och det kändes väl okej de tre första timmarna. Sedan kändes det som om jag tagit tre steg tillbaka.
För hur jag än försökte, så kände jag mig bara eländig.
Och jag kände mig långt ifrån den där starka, friska Cecilia, som jag satt upp som målbild under hela min cancer-resa. Den där Cecilia med håret som blåste i vinden, när hon sprang.
Och hur kunde jag lämna den fina målbilden så enkelt?
Jo, för jag fick höra så många gånger att jag borde slänga peruken. Så jag till slut trodde att det var mitt beslut. Men det handlar ju inte om att vara modig och gå i sitt egna hår. Eller vad man passar bäst i. Det handlar ju om att göra det som känns rätt för just dig. Eller mig.
Att gå skallig, eller korthårig eller i peruk.
Så jag satte på mig peruken i fredags och kände genast livet i mig.
Och det handlar inte om hur man ser ut, det handlar om hur man känner sig. Att vi lever det liv vi vill och gör de saker som känns rätt, så länge det inte skadar någon annan. Att vi är sanna med oss själva.
För utom min egna känsla, så fick jag ett mail, av en av mina fina cancer-systerar.
Sötaste S vars cancer har spridit sig, så att hon var tvungen opererade bort sin mjälte.
Och då tänker jag, att varför skall jag gå och må dåligt för något som jag kan fixa, när det finns människor som söta S, som mår dåligt på riktigt. Över saker, som man inte så enkelt kan åtgärda.
Det vore förmätet att må dåligt för en småsak, när andra kämpar på riktigt. Förstår ni vad jag menar?
Så jag önskar er alla där ute en fantastisk dag trots att det är grådaskigt väder så är det ändå väder!!
Och läser du det här så är du ju faktiskt med :-))
 |
| Så här såg jag ju ut något år innan jag fick cellgifter. |
 |
| Helt skallig förra året! |
 |
| Morgan och Casey rakade av mig i augusti, för att testa om det var annorlunda att göra det frivilligt eller att tvingas göra det. Och det var det ju så klart. Här kände jag mig rätt snygg och rätt cool :-) Men sablar vad kallt. |
 |
| Somnade med blöt peruk :-) |
 |
| Så här känner jag mig idag. Hårig och glad :-))) |
))
