Följ oss på Instagram; #magiskamilen

Åh så helt plötsligt är mungiporna uppåt.
Och jag känner mig som världens lyckligaste.

För nu säger jag bara; fuckcancerandrun.com kommer att bli ett löplopp!!!!!!!!!!
Ett riktigt lopp.
Med människor som jag tycker om och andra människor, som tror på vår idé.

Och tillsammans kommer vi att göra skillnad.
För meningen är att vi skall springa tillsammans. Vi skall ha kul.
Och vi skall samla in pengar till Cancerfonden.
Så att forskningen går framåt och så att fler blir friska.
Jag säger som gyncancer.se "nollvision"
För även om man kanske inte hör så mycket, om hur forskarna jobbar. Så kommer det faktiskt ut ny och bättre cellgifter väldigt ofta (men det kunde så klart bli ännu oftare och ännu bättre)
Men det är därför vi skall springa tillsammans!!!

För tänk att höra att man har cancer (som att sättas i livets väntrum och spela rysk roulette, kände jag).
MEN tänk att få höra, att det inte finns något botmedel.
Jag tror, för jag vet inte, men jag tror. Att ordet maktlös, får en helt ny innebörd.

Så tänk på det ni, ni som sitter med friska celler.
Förlåt om jag låter hård. Men vi MÅSTE hjälpas åt.
(Skattepengar skall faaaan inte gå till att stoppa packade, frustrerade fotbolls-hulliganer.
Skattepengar skall rädda livet på folk, bygga säkra vägar och ge skolbarn och gamla nyttig mat!!
Förlåt igen, för min ilskna ton :-)

Men jag är värsta glad. Åh glad för mina nya vänner Anna och Katarina.
Och för ett väldigt trevligt gäng vi träffade, på vårt andra officiella möte med Magiska Milen.
Som skall hjälpa oss att synas. Tack alla där ute som tror på oss.

Brainstorming på hög nivå :-)) Gå in och lika på facebook och följ på instagram.
Eller... så bara tar du ett djupt andetag och stannar kvar här på bloggen :-))

Skalliga kvinnliga modeller sökes!!!

God morgon!!
Solen skiner här i Göteborg :-))

Åh så gör jag en efterlysning!!
Är du skallig efter att du fått cellgifter?
Så får du gärna höra av dig till mig, för då vill jag gärna fotografera dig.

För det där med skallighet fascinerar mig. Och upprör mig. Eller snarare när andra, har åsikter om hur det är att vara skallig.
Nu pratar vi skallig, inte ni som frivilligt rakat av er håret. Då är man inte skallig :-)
Påtvingad skallighet är något helt annat.
Att tappa ett av de kvinnliga attributen är konstigt. Och skrämmande. Och kanske befriande.

Jag tycker att det är helt okej med peruk. Jag gillar mina peruker.
Det vill säga, de dagar peruken sitter rätt och gör som jag vill.
(Som om jag aldrig hade en bad-hair-day med mitt riktiga hår :-)))
Jag som var värsta extensions-junkien!

Så jag letar efter modeller. Skalliga modeller :-))
Cancer-skalliga kvinnor. Precis som jag. Åldern spelar ingen roll.
För jag vill fota tjejer och kvinnor som inte har hår (några spretande fjun går också bra).

För alla har en åsikt, huruvida jag skall använda peruk eller inte :-))
Men nu vill jag höra din åsikt, du som är i cancer-branschen :-))

Maila mig om du vill veta mer:
fotografcecilia@gmail.com

Fördel i Cancer-Branschen #5
Att kunna se baksidan av sitt hår och kunna locka det helt jämt och se om man missar en tofs :-))

Fördel i Cancer-Braschen #6
Slippa hjälpa till med disken innan gästerna kommer, för ingen (åh då menar jag ingen!!) nekar en skallig, att få fixa i ordning sin peruk. Även om det bara beror på dålig planering :-)))

Var är Cecilia 2.2 ??? (jag vill vara frisk nu!!!)

Ja, jag låg väl där, framför tv´n, nästan hela dagen. Och tittade på sötsliskiga tonårsprogram på kanal 5.
Jag och min dåliga karaktär.
Vi åt pannkakor och sylt och grädde. Säkert 10 st. Och mådde super bra!

Men när klockan närmade sig tre. Började jag fundera...
Om det var feghet (för att inte orkar visa sig ute bland människor) eller lathet (att jag tappat stinget) eller rädsla (att jag skall väcka min lunginflammation till liv igen) som gjorde att jag låg hemma?

Jag hade ju tänkt gå till gymet i fredags, men lunch-skumpan på Rapunzels invigning satte bekvämt stop för dylika planer (såååå skönt).
Lördagen städade jag som en besatt (så mycket att jag var tvungen att sova middag mellan 17-18 :-))

Men idag, vad hade jag då att skylla på?
Ingenting. Men jag har hamnat i något slags "tillstånd" där lättja tagit över.
Och kanske har jag sett mig besegrad. Känt mig besegrad.För jag har ingen ork.
Och hur skall jag kunna springa, som innan? När jag inte ens orkar gå upp för trapporna till studion (4 små trappsteg)?
Det kändes okej, men orättvist att kämpa tillbaka efter operationen och cancerbeskedet i höstas.
Men att som medlem i cancer-branschen behöva komma "tillbaka" ytterligare en gång på grund av lunginflammation, känns omöjligt och ännu mer orättvist.

Och när konditionen blir sämre blir ångesten större...
Träning är det enda rätta. Jag vet. Jag vet.
Men cellgifterna vägrar lämna min kropp. Jag snubblar mer än innan, jag hittar inte orden och jag har inga bra förklaringar på dåliga beslut. Och konstiga känslor.
Det känns som om jag blivit en sämre kopia av mig själv. Typ Cecilia 1.0 (den versionen är från 1999).
Fan, jag trodde jag skulle bli en bättre människa, en finare människa, en mer förstående och kanske lite smartare människa. Typ Cecilia 2.2 :-)))
Och piggare och mer "jag", nu när cellgifterna är ut ur mitt system.
Men det går käpprätt åt fel håll...
Så förlåt mig för allt!!!
Varför i "#€%&/()= sa ingen att man mår så dåligt av cellgifter, så länge, att man känner sig som intagen av en Alien. (Jo, jag vet att jag ser ut som en och det räcker :-))).
Att det inte går över!!
Fina far har kramat mig och stöttat mig och kramat mig nu.
Men det där med att ge korrekt upplysning om biverkningar från sjukvården, den är fan obefintlig.

För att få näsan över ytan, så tvingade jag mig, tvingade jag mig till max. Jag anmälde mig till Seedningsloppet 2013. 10 km runt STCC-banan. Oftast blåsigt och kallt. Men jag skall genomföra det. Och för att bevisa att jag någonstans lever och vill leva, så sprang jag idag. Drygt 6 km. Inte snabbt och inte snyggt :-)) Men jag gjorde det!!!

Wiiiiiieeeeeee

Så glad, sååååå glad, så fånigt glad :-)))))))
Egentligen skulle jag tagit massor av blodprover (som man alltid ska mellan cellgiftsbehandligarna) förra veckan (för att veta om man klarar av mer cellgifter). Men jag var så orolig och nervös att det skulle bli som förra gången (att värdena skulle vara så dåliga att behandlingen skulle skjutas fram och att jag skulle lipa) att jag inte pratade med någon om det, för låtsas man att det inte finns så finns det ju nästan inte... Är jag 8 år eller? :-) men idag kände jag mig tvingad att gå upp till Carlanderska och få det överstökat. Med stor klump i magen gav jag mig av dit. Åh så ringer syster Linda från Onkologen två timmar senare och ger mig högsta del-vinsten (högsta vinsten kommer när jag är färdig med behandlingen och alla spår av cancern är borta!!!)
Så Linda meddelade mig att de vita blodkroppar var 3,2 (3,5 - 8,8 har man som frisk, under 2,0 får man ingen behandling, snacka om god marginal)
HB var 116, så jag var välkommen att göra min 3:e behandling på torsdag! Wiiiiieeeeeee!!!!!!!
Åh då har jag förhoppningsvis gjort hälften!!!
TJOOOOOHOOOOOOO!!!!

Spånigt, fånigt super-duper glad blev jag när jag pratade med syster Linda!!

Only 4 more 2 go

Promenerade upp till Sahlgrenska tog 28 minuter trots hällande regn. Rätt bra med tanke på att det tog 45 min. förra gången, (för tre veckor sedan) trots sällskap av C och solsken :-)
Syster Linda mötte mig, i korridoren, med värsta leendet. Klockan var 07.45! Känns ändå bra att min gift-sköterska är på bra humör :-) Fick "min" säng. konstigt att en sådan sak som samma rum och samma säng känns tryggt. Innan cancern hade jag hellre minglat runt på olika rum för att träffa olika människor, snacka lite och se något annat. Den nyfikenheten existerar inte på Jubileums Kliniken, här vill jag helst inte möta någon i korridoren, än mindre dela rum.
Innan själva behandlingen börjar så får jag massor av koksalt, medicin mot illamående, medicin mot något annat och en tredje mot något.. annat :-) Sedan drar det igång, 3 timmar tar första påsen att få in i kroppen. All medicin får jag genom en slang rätt in i blodet, den här gången jagade Linda rätt på ett kärl vid handleden. Funkar fint, men det är en rysligt konstig känsla för cellgifterna kyler ner blodkärlet så cirka 20 cm. på min arm från själva kanylen är huden helt iskall. Idag fick jag en värme filt på, åh det var skönt. En av anti-illa medicinerna gör en rätt dåsig, å med tanke på att jag vaknade kl. 04.30 på morgonen så somnade jag gott, 3 (!!!) timmar sov jag. Trots sköterskornas kacklande i korridoren. (Tror det börjat en manlig sköterska där idag, blir man så fjantig då? :-) tydligen, men rätt gulligt). Casey och Kalle kom med lunch, så snällt. (Ett smart drag, för det är svårt att gå upp i vikt på de renklämmor och kaffe som de bjuder på. Hann i och för sig smälla i mig två :-) De var på väg till Köpenhamn! Nästa påse cell-gifter tog 1 timma. Åh då dök farsan upp!
Han ville bjuda på lunch på "Hos Pelles". Nice!
Precis innan jag lämnar mottagningen dyker Ami upp, min gamla vinprovar-väninna. Där står hon och är värsta onkolog-läkaren. My good! Så kul. Gamla minnen (konstigt att vi mindes något överhuvudtaget med tanke på att våra vinprovningar var mer av karaktären, "prova så mycket du kan" men så kul vi hade :-) så lite catch up, hann vi md trots farsan stampande i korridoren.
Rask promenad till Pelle, som sevrade hos i egen hög person. Men en stor pasta portion 11.45 gjorde att den fantastiska slottsstek han serverade kanske inte riktigt kom till sin rätt kl 13.45 :-) Kände en svag olustkänsla, kan villigt erkänna att jag tror cellgifterna tog lite hårdare på mig den här gången, olust känslan infann sig snabbare. Eller så kanske jag inte var riktigt lika nervös den här gången (eller hur :-) NOT när man vaknar 04.30). Och därmed inte lik speedad efteråt. Tog vägen genom Haga hem, och tvär somnade när jag kom hem! Tack för mysig lunch!



Fuck my cancer, only 4 more 2 go!!


- Posted using BlogPress from my iPad