Och när jag står där, så blir jag skit arg.
Först förstår jag inte varför. Men jag blir så arg, att jag får huvudvärk. (inte likt mig :-)
För jag inser att jag blir fysiskt arg, på cancer.
På hur djävla orättvist det är. Hur en del får en diagnos och dör tre månader senare. Små oskyldiga barn, som bara, bara skall ha friska celler. Småbarnsmammor som kämpar för sitt liv. Med andra klarar sig undan, lindrigare än jag.
Och det finns faktiskt ingen rättvisa.
Och är står jag och viker tröjor. Som om inget har hänt. Och funderar. Varför fick jag en andra chans?
Och jag känner att jag vill göra skillnad.
Och så inser jag efter en stund.
Att vika de där tröjorna. Betyder ju att jag gör skillnad. En liten, liten, pytte liten skillnad.
Men jag gör något.
Jag vill ju att vi som överlever, och som orkar. Att vi blir länken, förklaringen och en väckarklocka till de som slipper hamna här.
För trots allt, så är vi (tack och lov) i minioritet. Vi som får cancer. De flesta får det faktiskt inte.
Så det är inget skrämsel inlägg jag skriver.
Men att vi måste samla in pengar, till forskningen. Det måste vi.
Och vi måste också på allvar ställa oss frågan, varför får vi cancer? Vad måste vi göra annorlunda.
Men tills dess mina vänner. Så måste vi stödja forskningen om cellgifter. Och andra mediciner.
Och ingen kan göra allt, men alla kan göra lite.
Så om ni köper tröjorna, så viker jag dem. Och överskottet går till Cancerfonden.
Återkommer i veckan med hur mycket vi lyckats samla in!!
 |
| Har gjort silver hjärtan att tejpa med i stället för tråkig scotch-tejp. Vi måste tänka kärlek. vi måste leva i nuet och vi måste hjälpas åt. |
