Mina hjältar!!!

Åh så var det återbesök hos Magnus & Co.

Lite som att komma hem :-)

Kan jag tack Magnus Haeger nog, för att han räddade mitt liv?

Nej, jag tror inte det. Och Magnus och alla de andra på Kvinnokliniken på Carlanderska, kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta. 

Det känns som ett annat liv, den där dagen när jag träffade Magnus första gången, för 1,5 år sedan och han skrämde livet ur mig. Och som sagt, tolka mig rätt, jag tackar allra ödmjukast för det. 

Likaså den 15 feb förra året. 

Då jag blev friskförklarad. 

Jag kommer aldrig att glömma hur förväntansfull jag var. 

Hur uppskruvad jag kände mig och hur jag äntligen såg ljuset i cellgifts-tunneln. 

Man gör alltid en undersökning under narkos och en röntgen och blodprovet CA125. 

Snällaste Magnus såg till att jag fick göra alla "grejer" samma dag, så att jag slapp sväva i ovisshet över helgen.

Jag väntade i cafet, med en kaffe i handen. På resultatet. Och när han kom ut, med värsta leendet, förstod jag, att jag var cancer-fri.

Den lyckan var den vackraste jag varit med om, på länge.

Men när jag tänker på roliga saker, så kan jag inte förstå att det bara är typ 2 år sedan, som mitt liv var så där vanligt och ... vanligt. 

Och jag oroade mig för vanliga svenne-banan saker och jag var kär och jag var arg och jag var glad. Men inte så här ledsen. Djävla gråt-spök som svävar över mig.

Fan jag e ju inte bitter. Men så jävla trött på att inte vara tillbaka. 

Men life is so good, trust me :-)))

Sötaste Camilla och bästaste Magnus!!!!!

Han e snäll som fan den där Magnus. Och rätt bestämd också. Tack för det!!!!!!! Så snälla ni som inte hittat rätt. Hitta er egen Magnus. 

Åh så Camilla, som alltid är så där omtänksam och glad. Och som pratar så där lugnande när man fladdrar. Tack finaste Camilla!!!!

Gyncancerdagen 2013

Vilket arrangemang, vilken proffsig tillställning och vilket livsviktigt event som jag var på i tisdags kväll. 

Det var en skön blandning av professorer, docenter, kirurger och så min idol, Amelia Adamo!! 

Nästan 250 (mest kvinnor) var samlade på Mosebacke. 

Det pratades statistik, rätt dyster. 

Det pratades om HPV-virus, rätt dystert. (det finns ju så många)

Men jag inser också vilken tur jag har, som lever. 

För det är verkligen den tysta cancern jag fick. 

För jag sprang ju faktiskt ett marathon med cancer i magen!!!

För oddsen är inte höga, eftersom gynekologisk cancer oftast inte ger någon symptom. 

Innan den är spridd. Och då är det oftast försent.

Så snälla, älskade medsystrar. 

Ställ krav när ni går till era gynekologer, be att få göra ultraljud. Och vid minsta misstanke om att allt inte står rätt till, be om CA125 blodprovet. Be om en second opinion. 

Gå på cytologprovtagningarna ni blir erbjudna. 

Och blir du inte erbjuden den, av någon anledning, så gå privat. 

För du vill inte ha cancer. Du vill inte dö!!!

Samhället och lanstinget/sjukvården skall självklart ta ansvar. Men du och jag har också ett ansvar. 

Och det är bara du som blir drabbad, även om felet är någon annans.

Jag vet, att det inte är så nice att gå på gyn-undersökningar. Men vet du vad? Det är ännu mer onice med en dödlig sjukdom i kroppen.

Fantastiska, vackra, roliga och begåvade Thérèse Kärrman var moderator. Och gjorde ett fantastiskt proffsigt jobb.

Jag fotade för fullt, lyssnade och försöker komma ihåg vad farbröderna pratade om :-))

Lite tråkigt med all powerpoint statistik. Men nödvändigt, så klart. 

Men så glider Amelia in och pratar klartext. 

På ett roligt och befriande sätt. Rätt ut, om döden som statistik. Hela salongen vaknar till och skrattar igenkännande. 

Jag vet :-)  Jag blev lite star-struck när sötaste Amelia sa jag till att vara med på en bild. Men det kan man väl få bli när man förenas i Cancer-Branschen .-))

Sällan man träffar en så entusiastisk och energisk människa. Och så himla go, så där, så man bara vill vara i närheten.

Den här fina t-shirten fick jag!!! Och givetvis är det Fuck cancer som gäller!!

Förlåt, kunde inte låta bli att lägga ut en till :-)) Bara för att jag kan .-)))

Fungerar sexet bra??

Alltså det där med att var öppen-hjärtlig ställdes på sin spets idag. :-))
Låååååång kö för att göra årets sista bankärende. Hittar en ledig soffa och sätter mig. Typ 20 personer före.
In kommer kvarterets solstråle. En alltid lika glad och munter man i 70-års åldern, som hejar och tjötar med alla här runt Kirstinelundsgatan på sina morgonpromenader. Han slår sig ner bredvid mig och börjar prata. Vi diskuterar livet och julen i allmänhet och han har hört att jag hade cancer. Självklart frågar han var cancern satt, om de fått bort den och sedan kommer frågan ingen vågat ställa.
-Fungerar sexet bra då?
Min cytostatika-hjärna hinner inte tänka innan jag svarar.
-Jo, det fungerar kanon.
Han tittar på mig och nickar. För honom var det en fråga. Inget mer. Han frågade för han ville veta, sedan var det inget mer som intresserade honom (tack gode gud :-)) för vi fortsatte att prata om hans julfirande med sina barn.

Men jag kände mig ganska stolt. För jag skrev ju för några veckor sedan om hur många som skäms över gynekologisk cancer. Oh det är klart, inte hade jag tänkt att redovisa för honom hur bristfälligt eller hur fantastiskt mitt sexliv är just nu. :-)) För det är inget man måste svara på. Men att fråga om saker och ting fungerar, är väl ingen big deal?
Har du opererat knät, så är ju lämplig följd fråga: -Fungerar det att springa? Har du opererat underlivet, ja, då är ju lämplig fråga: -Fungerar sexet?

Hoppas ju så klart att mitt framtida sexliv består i mer än jag själv, hoppandes i en säng med stövlarna på :-)) Bilden är en del av flera i ett projekt jag gjorde i våras.