Mankell is in da Sahlgrenska

Äntligen lite tyngd bakom.
Kanske är han den som kan få, den överlastade och tungrodda politiker-båten att gunga lite?
Det vi pratat om, det vi bett om, det som vi gnäller om och förbannar dagligen.
Denna. Väntan.
Jag hade tur. Oj, vilken tur. Men det får inte bero på tur.
Alla måste ha samma chans.
Och utgången i en cancer-resa får inte bero på dålig vård, långa köer, för lite personal eller oflexibla läkare.
Men det gör det faktiskt idag.
Precis som när min mamma blev sjuk i cancer första gången. 1989.
Det är lätt att leva med den falska trygghet, som stora delar av sjukvården faktiskt utgör idag, när man är frisk, när man står utanför.
Men jag pratar så klart inte om alla de människor som gör ett fantastiskt jobb. Som Henning också skriver om.
Om alla de som sliter och släpar.
 Och tänk på att jobba, i en sådan psykiskt hård miljö, som en onkolog avdelning faktiskt måste vara.
Utan att de får hjälp och stöd, eller tid till egen återhämtning.
Så tack Henning, för att du sätter fingret på det vi andra, kanske inte till fullo klarar av att så nyanserat beskriva.
Och så avslutar Expressens sin artikel, med Kerstin Brunnströms (S) som är styrelseordförande på Sahlgrenska,  kommentar;
-Jag tycker att det är en väldigt fint skriven berättelse om hur han upplever cancersjukvården. Det skall vi lära oss av.
För mig låter det som ett hån. Rätta mig gärna om jag har fel.
För Henning skriver i sin artikel/krönika i GP om kortsiktiga beslut, politiskt fummel och låga löner och all denna mardrömslika väntan, på grund av all underbemanning.
Vet inte om jag tycker det låter speciellt fint....
U go Henning!!!

Jag förfäras över hur det är i Sverige 2014

Trosorna runt halsen för ett bättre sexliv?

Visst kan jag erkänna att det var stundens ingivelse och några glas vin, med skönaste sällskapet som fick mig att vira mina födelsedags-present-trosor runt halsen och fråga på FB "om jag fick ligga" :-))

Det är ju inte riktigt jag. Att bli vin-tokig och lägga ut kommentarer på fejjan som känns pinsamma och ogenomtänkta, dagen efter.
Men det fanns faktiskt en baktanke (förutom att få ligga då :-))) med den kommentaren. (Jag ångrar inget!!)
För jag har fått så många mail och pratat med så många andra ex-cancriga.
Om hur djävla härligt det är att leva. Och hur tacksamma vi är att få vara med. Så klart.

MEN...
...nu skall vi ju leva ett "vanligt" liv. Med vanliga, friska människor.
Och då kan det bli lite... konstigt.
För jag undrar, kära läkare, ansvariga inom sjukvården och kanske även försäkringskassan, psykologer och ni bloggläsare, om sex räknas in, som en del av god livskvalité?
Eller är sex bara lyx, överflöd och kanske pricken över i´et, om man har tur?

Jag har alltid tänkt att man själv äger sin rätt, att sexa hur man vill.
Att det är upp till var och en, hur ens sexliv ser ut. Om det fungerar kasst, okej eller dj-a bra :-)
(nu pratar jag bara om vanligt svene-banan sex, inte våldtäkter, utnyttjande och övergrepp)

Men med min egna nya erfarenhet, som ex-gyn-cancrig. Och alla andra jag pratat och mailat med, så känns det som sex, prioriteras väldigt, väldigt långt ner på listan.
På det som kallas livskvalité, för en ex-cancrig.

Antingen är sexlivet förstört för att du upplevt ett trauma. Eller av starka cellgifter som förstör känseln och bryter nervtrådar, eller strålning. Som kanske strålar sönder hela underlivet. eller för att du är opererad och på sätt och vis stympad. Eller för att din cancer är hormonkänslig och du får äta tabletter för att försätta kroppen i klimakteriet. Med allt vad det innebär.

För efter att sjukvården räddat livet på oss, så börjar ju en annan resa. Ni ex-cancriga nickar säkert instämmande.
För nu skall vi ju leva bland vanliga människor. Nu kan vi inte gömma oss längre.
Även om det skaver på både insidan och utsidan.
För vi skall jobba, träna och fostra barn. Gå ut med hunden och handla mat. Och så skall vi ligga.
Med våra nya kroppar, och kanske sorgsna själar.
Vare sig det är med sin välkände man eller en ny stjärna på dejting himmeln. Så är det svårt,  på olika sätt.
För det är inte lätt att erkänna att man inte vågar prova, eller att det känns konstigt. Eller att det gör ont. Även om man vill.
Och om inte ens sjukvården eller rehabiliteringen vågar prata om det, så vågar ju ingen annan göra det heller.
Så därför valde jag att vira mina fina, nya födelsedags-present-trosor som tjejerna gav mig där vid bardisken, runt halsen och skriva på FB. får jag ligga nu...
För jag tänker att (även om några kanske tycker att jag är knäpp efter det här). Så om jag skriver något, så läser du. Och då börjar du tänka en tanke, som du kanske berättar för någon annan, och så kanske det fortsätter vidare.
Tills vi vågar prata om, hur det är att inte ha sex. Fast man vill.
Eller så slutar det med att jag fortfarande står med mina födelsedags-trosor runt huvudet och frågar... :-)))) LOL

Tack sötaste Elisabeth, Mia och Cosima för min fina present. Och tack för bilden vackraste Elisabeth!!!!!!