Ännu en ny medlem i den förbannade Cancer-branschen.

Söndag morgon. Fortfarande inte i form för att träna. Såååå tröttsamt!!!!
Tack för alla fina sms jag fick efter att jag outat Cecilia-bakom-peruken. Tack för era heja-på rop. Det värmer en skallig människa, hela vägen in i hjärtat.

I veckan fick jag reda på att en kollega till mig har fått cancer.
Vi träffades på ett kurs för typ 13 år sedan, vi var ganska unga (så klart :-)) och halv gröna digital-fotografer, om jag inte minns fel.
Och då, den där helgen, skulle vi introduceras i Photoshop.
När jag läste anteckningarna häromdagen, (som jag gjorde den helgen), så kan man tro att jag var 4 år.
Det var skrivet på en 4-årings nivå, alltså en fyraåring 2013, inte en 4-åring från 70-talet :-))

Men, oj vad vi lärde oss mycket. Att typ öppna Photoshop-programmet och öppna en bild, sudda med suddigummit, spara och stänga bilden. Typ.
Lasse från Västerås som höll kursen, måste haft en ängels tålamod inser jag nu. :-)))

Men där träffades vi, jag och min kollega. Och jag gillade henne skarpt från första stund. Men vi har inte hörts av mer än på foto-träffar och är vänner på Facebook. Och nu är hon där, där jag var i augusti.
På gång, in i cancer-branschen.
Och jag som tänkt, att när jag i framtiden träffar andra människor som precis fått cancer, så tänkte och trodde jag att jag skulle känna; -Shiiit va skönt, tur att det inte är jag.
För det gjorde jag ju innan, när jag var frisk. "Tur att det inte var jag".
Och det får man så klart tänka!!!
Men jag var övertygad om att jag skulle fortsätta att känna så.

Men det konstiga är, att jag mer får känslan att jag skulle vilja hålla henne i handen. Och hjälpa henne över alla hinder och jobbiga behandlingar och svåra beslut.
Och dela med mig av min kunskap och mina misstag och mina små segrar över sjukvårdens osmidighet.
Så den där lyckokänslan, infann sig inte alls...

Samtidigt så är det ju som min kära dotter säger. -Du har ju faktiskt två ben som du kan springa med. Och två ögon som du kan se med.  Thrue that.
Så det är klart att jag sänder massor av lycka till känslor och omtankar till den nyaste medlemmen i cancer-branschen.
Det är faan att ännu en till skall drabbas. Jag trodde (eller snarare önskar) att medlemsantalet nått taket och att forskarna stängt och låst dörren till cancer-branschen, för nya medlemmar. Fan också!!

Så njut ni som är friska, NJUT!!! Och man får känna, -Shiit vad skönt att det inte var jag.
Men sträck gärna ut en hand till oss, som hamnat lite vid sidan av livet.
För det enda behöver ju faktiskt inte utesluta det andra!!

FUCK CANCER säger vi. Även om vi ser glada ut så hatar vi cancer och allt hemskt den gör med oss. Sprid kärlek!!!

Med peruk eller utan peruk, det är frågan. (to be or not to be....

Men hej hej hej hallå!!

Nästan naken. 

Och jag vill inte höra ett enda ord, om att jag ser fin ut, eller att jag visst kan gå utan peruk. 

För det kära ni, hade ni sagt även om jag såg ut som en slemmig dreglande Alien. Nu nu ser jag bara ut som en cancrig Alien, om jag skall var snäll. 

Eller som underbart, söta småsystrarna Garellick uttryckte det. När de storögt tittade på mig utan peruk, på deras egna begäran; 

-Du ser ju ut som en snäll liten bäbis! I love them, Jonas!!

Visst kan det se coolt ut, ett kort ögonblick. Med tung make-up och mycket Photoshop. 

Men det är inte coolt, möjligtvis cold. Kallt som f--n faktiskt! Hur kan ni män strutta omkring med rakade huvuden?

Och som jag sagt innan, ingen kvinna är frivilligt skallig. Om hon inte vill göra ett statement, förstås. Och ingen kan påstå att de vet hur det är att vara skallig, om man inte är det/varit det. Hur naket det känns. Och kallt. 

Och att vara snaggad kan tyckas vara likhetstecken med skallig. 

Men det är INGEN hårfin skillnad, det är ett universum mellan att vara cancer-skallig och snygge-snaggad.  

(för cancer-skallig betyder inte polerat skallig, för man får lite strån, som sticker ut lite här och var. Som Skalle-Per. Exakt som Skalle-Per.)

Rubriken? -Nej, det är faktiskt ingen fråga. För mig är svaret självklart. MED Peruk. Inget alternativ. Med Peruk.

-Skall jag få folk, att tappa matlusten, när jag kommer in i en restaurang?

-Tvinga på dem ett samtalsämne ingen bett om. För en skallig brud på 184 cm. väcker uppmärksamhet.  

-Påminna dem om döden. Påminna dem om cancer, med min blotta närvaro. 

-Nej, jag vill vara en god, hel och ren och proper, och lagom hårig samhällsmedborgare. Som inte sticker ut för mycket. 

Jag vill vara Cecilia, som inte väcker uppmärksamhet, på grund av en biverkning, från en medicin, som faktiskt skall rädda mig från en dödlig sjukdom. 

Så är det.

Åh här är jag med runda kinder och ett högeröga som inte riktigt tål blixtljuset. Om det beror på att lös-ögonfrans-limmet runnit ner i ögat eller om det är ytterligare en biverkning på cortison och cellgifter. Ja, det spelar egentligen ingen roll. För jag vill ha tillbaka min kropp!!!!!! Jävla cancer, släpp greppet så att jag kan få gå vidare!!!!!

(Å så hoppas jag att ingen spyr när de ser den här bilden.. blink blink, ja ja lite subtilt budskap, I know. sorry:-))
Foto: Elie Engelhem

Fuck that Cancer!

Till och med min sötaste lilla kund Gustav är trött på cancer och hjälper mig att hålla fanan högt och fingret ännu högre!!! Fuck cancer, keep the spirit high and devotion even higher!!

Bästa Annica skickade den här underbara bilden i ett mail med med massor värme och kärlek!

Fauck kanser, säger Gustav :-)