Glöm aldrig att prata med varandra!!!!

Har varit nere i studion idag. Sååååå skönt. Skall förbereda lite inför att börja jobba i slutet av veckan. Livet är på väg tillbaka :-)))

Låg och surfade innan jag somnade igår.
Och hittade en sida genom Cancerfonden.
Det är så himla mycket pekpinnar på Cancerfondens sida. Om man ser det som en forsknings-sida-forum så är den ju jätte mjuk och fluffig och användar-vänlig. Men om man ser till att vara i cancer-branschen eller anhörig så tycker jag nog att tonen är för hård.
Men ändå är det en jätte bra hemsida. Förutom att den uppdateras för sällan.

Men där hittade jag en länk till någon Aina, som var psykolog på Södersjukhuset i Stockholm.
Och där hon blir intervjuad och skall förklara hur man skall förhålla sig till sin cancersjuka arbetskamrat när den kommer tillbaka från en sjukskrivning.

Som exempel så får man absolut inte ställa frågan"Är du frisk nu?"
För det skulle väcka otrevliga tankar och smärta hos den cancer-sjuka..
My goood, varje person som är cancersjuk, har redan hört tonvis av hemska frågor som ger både smärta och sorg under behandlingen. Från sjukvårdspersonal. Så vi är rätt härdade .-)))

Därför blir jag blir lite ledsen, när jag läser artikeln, om hur man INTE skall göra.
"Det är då du och jag som jobbarkompisar sprider de värsta kommentarerna och ställer de allra dummaste frågorna"
Hade jag varit arbetskamrat till någon som skulle börja jobba igen efter en cancerbehandling, så hade jag nog knipit. Med rädsla för att säga fel saker och ställa fel frågor.

Och då blir det ju så där dumt. En tystnad som ingen kan ta på. Som är svår att bryta. Jag talar inte för alla. Men jag vet att de flesta av oss hellre tar en knasig fråga, en fel fråga. Än att ingen säger något. För även om frågan blir lite tokig, så frågar de flesta för att de bryr sig.

Träffade en vän, eller någon som var en väldigt god vän, innan jag blev sjuk.
Idag vet jag inte vad vi är, för det är ju när nöden är som störst, som vänskapen prövas.
Och det är okej om man inte orkar med en cancrig-människa. Det kan jag köpa. Men inte tystnaden.
Därför tycker jag Cancerfonden gör fel som ger pekpinnar, istället för att uppmuntra till öppenhet.
För har man svårt att prata om saker, så blir det ju inte bättre av skrämselpropaganda.

Men så fick jag ett mail idag. Från en tjej jag träffat rent professionellt några gånger.
Som skriver att hon också bär peruk. Hon har inte cancer, men en hudsjukdom som gör att hon inte har något hår.
Tänk vad modigt, att hon berättar det för mig. Något som inte många vet. Men som jag skrivit tidigare. Har man gått igenom lite egen "skit" och dealat med den. Då kan man lättare öppna sig för andra :-)))

Så glöm aldrig att prata med varandra, till varandra. Och kramas!! Fick massor av goa kramar av Casey idag. Inte konstigt att cancern försvann, när man blir kramad med så mycket kärlek!!!

Kolla va somrigt! Road-trip med syster yster och Casey. På väg ner till Rivieran stannade vi en natt i Paris. Minsta lilla hotellrummet fick vi på 6 våningen, men med en dörr ut på taket. Vi satt där och åt frukost. Så mysigt, så varmt och så gott!